Så svarar jag på frågan: ”Varför ska vi kunna det här?”
Krönika Musikläraren Carina Christiansen om frågan väldigt många lärare får av elever dagligen.
”Varför ska vi kunna det här?” En fråga som jag vet att många lärare får dagligen. Det är en fråga som kan provocera och ibland har man god lust att svara ”för att jag sa det!”
Den amerikanska astrofysikern Neil deGrasse Tyson sa i en intervju att vetenskapen alltid kommer att komma fram till samma resultat, förutsatt att någon undersöker det såklart. Men inom konsten kommer ingen någonsin kunna skapa samma sak som du som individ skapar, varken före eller efter din tid på jorden. Konst är alltid ett unikt och individuellt uttryck. Kanske är det därför elever har svårt att få grepp om konceptet? Kanske är det därför det lätt anses vara ”flummigt”, för trots all forskning och Skolverkets styrning som gärna tar kål på kreativiteten, så finns där ändå en kreativ låga som aldrig kan släckas och den är kopplad till varje människas unika uttryckssätt.
Krävs en gudomlig nivå
He’s got it down to a science är ett känt amerikanskt idiom. Det betyder att man har studerat något så väl att man vet allt som går att veta. I Sverige skulle vi kunna uttrycka det som att man kokar ner något till detaljnivå. Neil deGrasse Tyson menar att uttrycket skulle kunna ändras till he’s got it up to an art, vilket på svenska skulle kunna översättas till att något uppnått en konstnärlig nivå.
Det finns en tydlig semantisk skillnad här. Två sidor av samma mynt, där ena sidan handlar om att grotta ner sig i något, medan andra sidan handlar om att lyfta upp det där något till en nästan gudomlig nivå. När sista tonen klingat ut finns inte längre något kvar av det som nyss skapats. Inte heller går det att se eller ta på under tiden som det finns bland oss. Det låter ju ganska likt kännetecknen för en viss gubbe bland molnen, även om jag lämnar debatten om hans faktiska existens till andra. Det är inte konstigt att praktisk-estetiska lärare i allmänhet behöver mer återhämtning efter sina lektioner. Det är uttröttande att ständigt arbeta på gudomlig nivå, må jag säga.
Allt detta vet vi
Hur gudomlig och abstrakt musik ändå kan tyckas vara kvarstår ändå faktumet att musik är bra för hjärnans utveckling. Detta finns det många hyllmeter forskning på. Vi vet att musik aktiverar flera områden i hjärnan samtidigt och skapandet av nya dendriter går att jämföra med fyrverkerier mellan hjärnhalvorna. Vi vet att musik förbättrar arbetsminnet och stärker barns språkutveckling. Vi vet att det förbättrar kreativiteten vilket leder till bättre problemlösningsförmåga i vuxen ålder. Vi vet också att musicerande är bra för både grov- och finmotorik, vilket är en viktig förmåga i många yrken. Vi vet också att musicerande utvecklar vår förmåga att ta in och analysera flera saker simultant. Sist men inte minst får vi dopamin av att spela och lyssna på musik som vi gillar. Så därför är det ju konstigt att något som vi vet är så mångfacetterat bra för oss och som gör oss lyckliga skapar sådan enorm frustration att man väljer att ifrågasätta hela konceptet och i ren frustration utbrista ”Varför ska vi kunna det här?”
Eftersom varken vi eller eleverna vet vilket yrke de kommer ha när de blir stora, vilka problem som kommer behöva lösas och hur lycklig deras framtid kommer bli av naturen är det viktigt att vi rustar dem så gott vi kan. Mitt svar på frågan blir därför alltid: ”Vi utvecklar er till en värld vi inte vet något om, därför måste vi lära er så mycket som möjligt om så mycket som möjligt.”
Carina Christiansen är kommunövergripande förstelärare i musik i Österåkers kommun och musiklärare på Solskiftesskolan.
LÄS ÄVEN
Debatt: Musikläraren om politikernas orimliga krav
Här är det musiken som höjer skolans status
