Läraren: Musiklinjen var min port till framtiden

”Karin exempel tre!”, säger min lärare bestämt men vänligt på sin västerbottniska dialekt. Jag ska snart fylla sexton och har slutat klippa pannluggen. Försöker få bort den obändiga hårgardinen från mina dåligt putsade glasögon för att se noterna. Gnolar lite trevande men skapligt tonsäkert exempel tre, som antagligen är något från den klassiska operalitteraturen. ”Jamenvisst!” bekräftar hon, för att sedan raskt gå vidare med: ”Joakim exempel fyra!”. Betyder hennes “Jamenvisst!” ett ömkande okej? Eller är det ett uppriktigt beröm? 

Boken heter ”Modus Vetus”, en tjock, vit bok med noterade exempel som vi skulle sjunga a vista ur. De andra fem eleverna i gruppen har gått i Adolf Fredriks musikklasser sen de gick i fyran. För mig är detta helt nytt. Vet min lärare något om min bakgrund? Syns det på mig att jag inte kan? Hon lotsar mig lugnt framåt på ett öppet hav mellan grynnor och blinkande lanternor i natten.

”Vi bara gick dit”

Ingenting kunde störa oss där och då. Lärartimmarna fick kosta. Detta hände sig på den tiden innan kommunaliseringen brutit ner folkhemsfundamentet med fluortanter, klassuppsättningar med inbundna böcker, glasögonbidrag, gratis musikskola under lektionstid och fria arbetstider för lärarna.

Vi var säkra på att Södra Latins musiklinje var porten till framtiden. Det skulle också visa sig vara sant. Ingen av oss frågade vad vi skulle göra för att få ett A. Vi bara gick dit. Vi skolkade ibland men vi gick alltid dit. Och vi visste alltid bäst. Musik var passion, allvar och känsla. Att svika sitt kall vore lågt. Lärarna var på samma gång våra irritationsobjekt och våra hjältar. Visste de om att de fostrade blivande lärare? Vet jag om när jag fostrar blivande lärare? 

”Skolan forever”

Jag har så många frågor och jag har så mycket att säga dig, Skolan. Tretusen tecken i den här krönikan räcker inte. Jag skulle börja med att låsa upp ett tomt klassrum, tända lysrören i taket och ge dig en plats längst fram. Du skulle hänga av dig din frostkalla jacka. God morgon, Skolan! säger jag. Nu ska vi prata om det som är viktigt, Skolan. Nämligen skolan. Alltså du. Du är viktig, Skolan. Varje morgon, varje dag. För att jag lär mig, för att du lär dig, för att vi lär oss. För att jag för alltid kommer att vara mina lärares elev. 

Häromdagen sorterade jag i min gamla Billy. ”Modus Vetus” med alla melodierna stod inte kvar men mina ögon föll på ”Den långa flykten” av Richard Adams. Jag tycker om att hålla i den och minns hur jag älskade omslaget. I boken har jag skrivit Karin Oldberg Jordbro hösten -81. Det slår mig att det var min första termin på Södra Latin. Det slår mig hur längesen det är, den där hösten när porten öppnades till framtiden. Skolan punkt då och skolan punkt nu. Skolan forever. Skolan för alltid. Punkt. 

Karin Dietrichson
Musiklärare och förstelärare på Alviksskolan i Stockholm, med inriktning estetiska lärprocesser. 

LÄS ÄVEN

DiMaria: Bristen på musiklärare är inte problemet

Hennes läroböcker gör musiklärarna mindre ensamma

Nyexad musiklärare – finns inga jobb att söka

Musiklärare vågar inte ge sina studenter kritik