”Tillgänglig lärmiljö fungerar inte i verkligheten”
Therese Rosengren söker en förklaring på hur tillgängliga lärmiljöer ska fungera i verkligheten.
Debatt
Inkludering för alla genom tillgängliga lärmiljöer? En utopi, skriver Therese Rosengren.
Och fortsätter: ”Vid det här laget står detta faktum smärtsamt klart för de allra flesta som bedriver helklassundervisning”.
Nu kommer hon med en uppmaning till förespråkarna:
”Förklara hur det går till i praktiken!”
Det finns ett begrepp som kastas runt i den specialpedagogiska debatten likt en magisk besvärjelse: tillgänglig lärmiljö. Betydelsen är något diffus, men oftast kokar det ner till prat om relationer, anpassningar och möblering. Med en tillgänglig lärmiljö förutsätts alla elever kunna inkluderas i klassrummet. Det finns bara ett problem. Det fungerar inte i verkligheten. Låt oss titta på varför.
”Kollektiv aktivitet”
Grundförutsättningen för undervisning i svenska skolor består av ett fysiskt klassrum med en ensam lärare på ett stort antal elever.
Undervisningen bedrivs som en kollektiv aktivitet och lärarens uppgift är att nå så många som möjligt samtidigt.
Hur går detta till i praktiken? Läraren står vid tavlan framför klassen och håller en genomgång, en föreläsning eller ger en instruktion för hur ett arbete ska genomföras.
Eleverna sitter i sina bänkar, med ansikte och uppmärksamhet riktade mot det som pågår framme vid tavlan. Antingen lyssnar de på läraren och tittar på tavlan eller så antecknar de relevant information. Arbetet kan ske med större eller mindre inslag av interaktion, beroende på upplägg.
”Stör gruppen”
I en sådan situation kan inget annat pågå parallellt. Elever kan inte påbörja en helt egen aktivitet (lyssna på musik, prata, gå runt, arbeta med något annat), eftersom det stör både gruppens och individens förmåga att ta in stoffet som läraren förmedlar.
I diskussioner om tillgänglig lärmiljö visas ofta bilder på klassrum som omöjliggör den sortens undervisning som just beskrivits. Elever bakom skärmar, sittplaceringar i små öar, soffor, saccosäckar, stolar med pedaler, hörselkåpor/hörlurar för musik och individuella rörelsepauser är alla exempel på individanpassningar som inte fungerar i en sammanhållen undervisningssituation.
Förvisso består klassrumsvardagen också till viss del av elevers självständiga arbete med uppgifter. Kanske är det detta scenario förespråkarna av tillgänglig lärmiljö utgår ifrån.
”Ineffektiv metod”
Men, ingen undervisning värd namnet kan bygga på självstudier, eftersom det är en mycket ineffektiv metod för lärande. Elever kan sällan på egen hand tillägna sig komplexa kunskaper. De behöver en kunnig lärare som visar, guidar, förklarar och förmedlar materialet utifrån gruppens förutsättningar.
Att inkludering för alla skulle möjliggöras genom konceptet tillgänglig lärmiljö är alltså en utopi. Vid det här laget står detta faktum smärtsamt klart för de allra flesta som bedriver helklassundervisning.
Lärarens uppgift är att nå så många som möjligt
Vi behöver därför inte fler högstämda texter om elevsyn, barnkonventionen, relationer, anpassningar eller möblering. Istället är det nu hög tid att någon från det specialpedagogiska etablissemanget kliver fram och förklarar pedagogiskt för den ensamma läraren med sina 30 elever hur detta ska gå till i praktiken. Eller ännu hellre – visar i konkret handling.
Therese Rosengren, gymnasielärare och författare, Stockholm
LÄS ÄVEN:
Extra anpassningar skrotas – så blir elevernas nya stöd
Utbildningen görs om – ska öka antalet speciallärare
”Specialpedagogen riskerar att tystas”
Magister Nordström gör ny reklam – trots etiska rådets kritik
