”Skolan kan inte byggas på skuld – utan på språk”

Märker ni hur språket förändras? Sakta, nästan omärkligt. Sipprar ner från kaffemaskinen. Fäster sig på väggar. I gårdagens lokaltidning i personalrummet. I mötet med kollegan i korridoren, mellan två lektioner.

Vi talar inte längre om barn som lär sig, utan om barn som riskerar. Trygghet har blivit ett slagord. Ordningsbetyg ett löfte. Det sägs handla om ansvar, men det handlar lika mycket om kontroll.

Inför valåret blir skolan återigen en arena för symbolpolitik. Politiker testar förslag för att se vad som flyger: fler betyg, tidigare ingripanden, hårdare regler. Det sker med allvarlig min och goda intentioner. Men något håller på att förskjutas. Det handlar inte bara om vad som föreslås, utan om hur vi talar.

Michel Foucault skrev att makt inte bara utövas genom lagar och straff, utan genom de begrepp som formar vår blick. Vi lär oss att tala om människor på vissa sätt – och plötsligt kan vi inte längre se dem på något annat. Jag tror att det är där vi befinner oss nu. I ett skifte av språk. När vi börjar tala om barn i termer av risk, störning och kontroll, börjar vi också behandla dem därefter.

”Det viftas med pekpinnar”

Men det handlar inte bara om hur vi ser på eleverna. Det handlar också om hur vi ser på varandra. Skolan känns splittrad. Specialpedagogerna har redan fått stå vid skampålen – beskyllda för att gå rektorernas ärenden, för teoretiska, för långt ifrån klassrummet.

Snart kanske det blir speciallärarnas tur. Eller rektorernas. Eller undervisande lärare. Från höger och vänster viftas det med pekpinnar och lösningar – allt medan skulden flyttas mellan professioner. Vems fel är skolans sjunkande resultat? Vems tur är det nästa gång?

”Måste byggas på språk”

Skolan kan inte byggas på skuld. Den måste byggas på språk. Ett språk som förenar, inte skiljer. Som påminner oss om varför vi gör det vi gör. Mitt i all mätning, alla utspel och all oro behöver vi hålla fast vid något: det gemensamma uppdraget. Att fostra till demokrati, ansvar och mänsklig värdighet. Som ett fast ankare när samhällets vindar blåser hårt.

Jag tänker ofta på Gert Biesta och hans tanke att utbildning handlar om mer än kvalifikation och socialisation – den handlar om subjektifikation: om att stödja människans förmåga att bli till som etiskt subjekt. Det kan ske i en enkel gest: när en elev vågar formulera en tanke, eller när tystnaden i klassrummet inte fylls av rädsla utan av koncentration. Om vi förlorar den dimensionen, förlorar vi själva kärnan i läraryrket. För då handlar inte undervisning längre om att väcka tänkande, utan om att stävja beteende.

”Politiska reflexer”

Vi står inför ett vägskäl. Om Sveriges lärare inte talar nu, kommer andra att tala åt oss. Vår erfarenhet, vår kunskap, vår människosyn riskerar att försvinna i bruset av vallöften och politiska reflexer. Och när valrörelsen är över kommer språket att finnas kvar – som en ny normalitet, inskriven i varje styrdokument och varje debattartikel om “hårdare tag”.

Skolan kan inte byggas på skuld

Det är inte ett argument mot reformer. Det är ett försvar för skolans själ. För rätten att tala om barn – och om varandra – som människor, inte som problem.

Jag tror att det är nu vi måste börja tala igen. Inte i affekt, inte i kampanjformat, utan som profession. Som de som faktiskt ser vad som händer i klassrummen. För maktens språk är aldrig bara deras. Det börjar viska genom våra egna ord. Det blir vårt den dag vi börjar upprepa det.

Nikolai Almgren, lärarstudent och amanuens, Umeå

LÄS ÄVEN:

Maria Wiman: Halloween? Nej, bara en lärare i oktobermörkret

Skolpolitiken – en ”kastrull med popcorn”

”Liberalernas skolpolitik – ett spel för gallerierna”

Anna Olskog: Liberalerna famlar mellan Caligula och klokskap