”Vad händer när något börjar läsas som konflikt?"
Sarah Cross: ”Plötsligt uppstår en motposition”
Slutreplik
Hon reflekterade över hur lärare kallar ”elever” för ”barn” – och vad som händer med professionaliteten. Svaret kom från Maria Wiman: ”Elever är inte en funktion – de är barn”.
Här skriver Sarah Cross sin slutreplik.
Första april brukar bjuda på sina egna tolkningsövningar, och det ligger nära till hands att undra om även detta är ett sådant fall.
Min text ”Vi talar om barn - men menar elever" skrevs ursprungligen som en krönika, med ett reflekterande syfte, men publicerades som debattartikel. Att den nu bemöts därefter är därför inte förvånande – men det säger också något om hur starkt form påverkar läsning.
”I gränslandet”
Texten rörde sig i gränslandet mellan reflektion och normativ utsaga. Den tog sin utgångspunkt i ett språkbruk i professionen och vad det signalerar i en undervisningskontext. Det är därför inte orimligt att vissa formuleringar kan uppfattas som tillspetsade.
Samtidigt blir det tydligt i repliken att texten har lästs som mer entydig än vad som faktiskt formulerades. När jag skriver om skillnaden mellan att tala om ”barn” och ”elever” är det inte för att etablera en motsättning, utan för att synliggöra hur olika begrepp aktiverar olika aspekter av samma verklighet.
Ur ett psykolingvistiskt perspektiv är detta väl belagt: ordval styr uppmärksamhet, men reducerar inte förståelsen till en enda dimension. En elev är fortfarande ett barn, men ”elev” fungerar i utbildningskontexten som en precisering av roll och uppdrag.
En elev är fortfarande ett barn
Det är också så begreppet används i Skollagen (2010:800), där terminologin syftar till att skapa tydlighet i ansvar och funktion, bland annat i 1 kap. 3 §. Mot den bakgrunden framstår frågan i praktiken som en ickefråga.
I mitt yrkesutövande utgår jag från såväl vetenskapliga som juridiska perspektiv. Begrepp används för att skapa precision, inte för att utesluta andra sätt att förstå individen. Att hålla dessa nivåer åtskilda är en förutsättning för en meningsfull diskussion.
Mot den bakgrunden är det anmärkningsvärt att min bakgrund som språkvetare lyfts fram som en invändning. Snarare är det just språklig analys som gör det möjligt att urskilja när en diskussion rör sakförhållanden – och när den bygger på sammanblandningar av nivåer.
”En obalans”
Det är i sig inget ovanligt att en krönika tar avstamp i en debattartikel. Däremot uppstår en obalans när en text behandlas som debatt och ges en replik, medan svaret formuleras i en genre som inte är bunden av samma krav på precision.
Det är därför svårt att inte läsa repliken med viss förundran. Det finns en välbekant ton – som när vuxenvärlden i Astrid Lindgrens berättelser är övertygad om att rätt ordning automatiskt skapar rätt värdegrund. Här blir “elev” något av en vildvittra: högljudd och varnande – men i grunden ganska harmlös.
Det väcker en mer grundläggande fråga: uppstod denna motsättning därför att den finns, eller därför att texten först placerades i en debattkontext där en motsättning förväntas?
”Ett aprilskämt”
Så här den första april ligger det nära till hands att fundera över vad som egentligen har hänt. En reflekterande text ges formen av debatt – och plötsligt uppstår också en motposition.
Frågan är då inte bara vad som sades, utan vad som händer när något börjar läsas som om det vore en konflikt.
Och kanske är det just därför jag väljer att betrakta det hela som ett aprilskämt.
Sarah Cross, lärare och språkvetare
LÄS ÄVEN:
