”Inte kan väl någon tro att vi hade en helt perfekt skola?"

Jag kan minnas hur jag som barn ibland tilläts ligga på hatthyllan i mammas gamla Volvo så att vi syskon skulle få det lite luftigare i baksätet. Bara tanken fyller mig med en varm känsla och det är som att det ligger ett förskönande filter över de bilder och dofter som kommer från denna tid.

Det som en gång upplevdes som baksätets trängsel har nu förvandlats till en symbol för när den första kärnfamiljen fortfarande var sammanhållen och vuxenlivets förpliktelser ännu inte hunnit slita oss i olika riktningar.

”Filtret heter nostalgi”

Stanken av Wunderbaum, som brukade göra mig illamående till den grad att jag bävade för att åka bil, påminner numera om barndomens ansvarsfrihet och en tid då man lyckligt ovetandes transporterades från en aktivitet till en annan utan att behöva fundera på om man kommit ihåg att stänga av kaffekokaren.

Filtret heter nostalgi och är verkligen ett fantastiskt fenomen. När det är som bäst, kan det få oss att förtränga negativa minnen och göra oss modiga nog att hoppa upp på hästen igen. När det är som värst, kan det istället få oss att förtränga varför vi en gång gjorde slut med en person eller ovana, och göra oss dumma nog att upprepa gamla misstag.

Och visst kan det kännas som att svensk skoldebatt och politik sedan en tid tillbaka är ute på en enda stor nostalgitripp. Tillsammans sitter vi runt lägerelden och berättar historier om hur fantastisk svensk skola en gång var, innan Lpo 94, kommunaliseringen och avregleringen av skolan kom och förstörde allt.

Vi sjunger sånger om Uskens glada dagar och om analoga dagisbarn som leker med kottar samtidigt som vi med värme minns hur fantastiskt bra grannens svågers kusinbarn, vars namn vi tyvärr glömt bort, faktiskt hade det i OBS-klassen.

”Glömmer verkligheten”

Men innan vi får för oss att på löpande band börja återvinna idéer från en svunnen tid behöver vi kanske påminna oss själva om filtrets förskönande effekt och fundera på om den där Wunderbaumen verkligen luktade så gott som vi vill minnas det. Risken finns annars att vi drömmer oss bort till en alldeles underbar bal på slottet och glömmer bort den hårda verklighet som väntar när klockan slår midnatt.

För inte kan väl någon av oss på riktigt tro att vi en gång i tiden hade en helt perfekt skola som vi utan anledning bestämde oss för att förstöra? OBS-klassen må ha varit en räddning för en del elever, vars vittnesmål vi runt lägerelden är snabba att lyfta fram, men det suddar inte bort det faktum att den fick förödande konsekvenser för desto fler elever som ofrivilligt kastades i utanförskap från såväl skola som samhälle.

Det är ett faktum att den behövde skrotas och med den vetskapen är det vår kollektiva skyldighet att inte gå med på att sminka en gris, döpa den till Hjälpklass och tro att det kommer stoppa OBS-klassen från att återigen visa sitt fula tryne.

”Framtiden väntar”

På samma sätt kan vi, om vi vill råda bot på våra barns skärmberoenden, inte göra det genom att förbjuda iPads som pedagogiskt verktyg i förskolan och låtsas som att all världens samlade kunskap fortfarande står samlad på en hylla i biblioteket i form av en encyklopedi på 12 volymer. Verkligheten och framtiden väntar, oavsett våra åsikter om den.

Förödande konsekvenser för desto fler elever

Hur svårt och smärtsamt det än må vara, behöver vi våga se förbi nostalgins älvstoft och titta på smutset som, tro det eller ej, även fanns i våra minnens älskade skola. Vi behöver även inse att den skolan aldrig kommer tillbaka och våga hoppas på att det väntar en minst lika bra skola i framtiden om vi bara har modet att göra det som krävs för att materialisera den.

Mathias Castejon, rektor

• Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Vi Lärare.

LÄS ÄVEN:

Läraren Ingvar: Mina år i obs-klassen var ett helvete

Läraren Filip gick i obs-klass: ”Inget stigma”

Fohlin: Hotet med ”hjälpklasser” riskerar skapa fler murar