Julsaga: Folket svälter – på slottet tänks viktiga tankar

Det var en gång ett litet, blomstrande land som hette Vesipellien, där folket levde i harmoni under den kloke och förnuftige kung Utilis.

Kung Utilis var älskad av alla – från bonde till baron – då han styrde med fast men vänlig hand. Landet var rikt på gyllene fält, glittrande sjöar och glada medborgare.

”De svaga fick hjälp”

Utilis visste att ett starkt rike byggs på både starka hjärnor och händer i samarbete, så i Vesipelliens skolor lärde sig barnen precis vad de behövde. De svaga fick hjälp, de duktiga fick utmaningar. Alla växte i takt med sina talanger. Hans valspråk ekade över det lilla landet: ”Medborgaren och uppgiften, i harmoni”.

Men även visa kungar åldras. Utilis blev svagare för varje vinter, och snart orkade han inte längre fostra sin son, kronprins Credulus, till framtida regent. I desperation skickade han ett kungligt bud till landets mest prestigefyllda universitet: ”Skicka hit er allra lärdaste professor i pedagogik – min son behöver den finaste utbildningen!”.

Jubel på universitetet

På universitetets pedagogiska institution jublades det. De visste precis vem som skulle få äran. Professor Barba Fetens var institutionens fyrbåk av kunskap – en man så sprängfylld av lärdom att hans texter krävde doktorsgrad bara för att bläddra i. Han hade disputerat på ”Ontologisk subjektivitetsdekonstruktion med lacanska undertoner i postmodern pedagogik”.

Hans avhandling? En tegelsten förtätad till den grad att bara Fetens själv kunde förstå innehållet. De andra professorerna gav upp efter sida tre, suckandes: ”Ack, min intellektuella torftighet!”

”Lät som trollformler”

Professor Fetens anlände till slottet i en praktvagn full med egenskrivna böcker, iklädd en virkad slips. Den sängliggande kungen litade blint på honom, och snart fylldes prins Credulus huvud med rhizom, relationskompetens, sociokulturell teori och andra stora ord som lät som trollformler. Kung Utilis tynade bort, och en sorgsen men ivrig Credulus kröntes till ny kung.

Credulus och Fetens blev oskiljaktiga. Inför kröningen utropade de ett nytt valspråk: ”Process är kunskap”. Fetens strålade: ”Resultatet är blott en illusion, ers majestät. Sant lärande sker enbart i den reflekterande processen”.

Vid kröningsfesten satt Fetens vid högbordet, strålade i sin virkade slips och viskade: ”Nu känns historiens vingslag... och de flaxar i poststrukturalistisk riktning”.

”Riktig pedagogik”

Snart föreslog Fetens en reform: ”Era gamla skolregler är så... primitiva. Låt oss införa riktig pedagogik!”.

Kung Credulus nickade ivrigt. De rev upp allt gammalt och en läroplan kungjordes:

Inga fler enkla recept – nu skulle allt reflekteras över i det symboliska, imaginära och reella! Praktiska yrken? Pah! Utan teoretisk förfining var de blott vulgära. All bondsk tarvlighet förpassades till historien.

Så gick terminen och äntligen kom julavslutningen – i en släde förspänd av åtta hästar kom Kung Credulus och professor Fetens (nu Riksmarskalk med extra virkad dekor) dundrande genom snöyran för att inspektera de nya eleverna.

Först: Lantbruksskolan

Eleven Kevin visade upp en välfylld höskulle, korna gav fortfarande rikligt med fet vintermjölk och han hade slaktat julegrisen till Lucia.

”Hur beskriver du ditt arbete?" frågade Fetens hoppfullt. Kevin kliade sig i huvudet: ”Ja, jag tog hand om djuren och om jorden, gjorde allt man måste i rätt tid...”.

Fetens suckade dramatiskt: ”Underkänt! Nödslakta kreaturen och bränn ladan – ingen reflektion!”

Nästa elev, Carl-Fredrik, hade en lada vars golv var fyllt av träck. Feta råttor pilade hit och dit, korna var skinntorra och hade sinat till Allahelgonadagen. ”Reflektera!” kommenderade Fetens.

Carl-Fredrik drog ett djupt andetag: ”Den Andre har styrt mitt begär att bli den ideale jordbrukaren, men det Reella har dekonstruerat min illusion i ett spänningsfält av lacanska knutar!”.

Fetens ögon tårades av lycka: ”Magnifikt! A+, framtidens jordbruksminister!”

Vid bageriet

Tindra presenterade gyllene saffransbröd, mustig vört och doftande pepparkakor med kristyr. ”Hur bakade du?” frågade Fetens. Tindra: ”Mätte, knådade, gräddade på rätt temperatur...”. Fetens kastade bröden till grisarna: ”F! Inga normkritiska insikter!”

Blanceflor däremot: En platt, stinkande vört och brända kakklumpar. ”Reflektera!”

Blanceflor: "Det maskulint kodade knådandet skapade ett friktionsområde där jag ifrågasatte hegemoniska strukturer, och den proximala zonen kollapsade i negativa interaktioner!” Fetens skuttade som en unge: ”A++! Detta är sann pedagogik!”.

Sist: Barnstugan

Neo sjöng vackra julsånger med lugna barn och bjöd på hemgjord svartvinbärssaft från föräldrarnas radhusträdgård. ”Analysera!” Neo: ”Vi leker, håller rutiner, och om nån är dum säger jag till.” Fetens: ”F – för praktiskt!”

Inga fler enkla recept

Men Edward? Kaos: Barn som skrek, kastade leksaker och jagade varandra. Edward log stort mot en liten våldsam en för att validera hens känslor. ”Reflektera!”

Edward: ”Barngruppen har upplevt exosomatisk kortslutning och upplöst tertiär retention. De producerar negativ entropi i en farmakologisk revolt mot disattention. Jag möter det med lågaffektiv spegling och transindividuell omsorg!”.

Fetens jublade: ”Genialt! A+++!! Vi har, i sanning, skapat framtiden!”.

”Snart svälter folket”

Och så levde de... eeh, eller vänta. Snart svalt folket i Vesipellien, bröden blev oätliga och barnen vilda som vargar.

Men uppe på slottet satt Fetens och Credulus och tänkte viktiga tankar: ”Vi har byggt den bästa skolan någonsin – ty processen är kunskapen!"

Snipp, snapp, snut – så var julsagan slut.

Love Grahn, psykolog

LÄS ÄVEN:

Därför blir skolan en plåga för ”gråzonsbarnen”

Yrkesläraren om mindre teori i skolan: ”Olyckligt”

Läraren om gråzonsbarn: ”Svåra att upptäcka i tid”

Maria Wiman: Tanken är obekväm – men gör vi rätt?

Filippa Mannerheim: Ska vi sätta korrekta betyg på gråzonsbarnen?

SPSM rycker ut för gråzonsbarnen