Maria Wiman: Klädkoden är ett illa dolt sätt att försöka handplocka elever

Jag tittar ut över mina underbara elever som drösat in i klassrummet och väntar på genomgång. Vi har gänget i märkeskläder, tröttisarna som i blindo tar det första de får tag på i garderoben, emo-tjejerna med färgade frisyrer, hon som rakade av sig håret på skoltoan på rasten, han som lever sitt liv för skateboarden och så jag själv – läraren i kjol och Converse-skor. Jag har elever vars hela uppenbarelse är en levande neonskylt över deras identitet. Jag ser t-shirts med budskap, hårfärger som ilsket basunerar var man står eller stora tröjor som vänligt döljer vad man inte vill visa. Jag ser elever med npf-diagnoser där minsta söm skaver och där mysbyxan är enda sättet att ta sig igenom skoldagen. Och jag minns min egen skolgång. Hur jag testade gränser och bar kläder som fick mormor att slita sitt hår. Det formade mig som person, att våga bryta normer, att tänka tankar synligt genom kläderna jag bar.

Det blev mer eller mindre ramaskri när Jensens grundskola i Göteborg gick ut med att på deras skola skulle mjukisbyxor och midjeväskor förbjudas. Dessa kläder skulle enligt samma skola vara ett tecken på machokultur och utanförskap som skolan inte ställde upp på. Jag kan inte låta bli att tänka: Är det verkligen så enkelt att det sitter i kläderna? Varför har i så fall ingen Leif GW knäckt det tidigare? Då blir det ju busenkelt att komma till bukt med både kriminalitet och hopplöshetskänslor i förorterna?

Vi behöver inte skruva tankarna alltför mycket för att se att Jensens klädkod är ett illa dolt försök att handplocka de elever man helst vill ha på sin skola

Men det är väl inte alltför långsökt att tänka att intentionen genom denna nypåkomna dresscode inte alls är att lösa kriminalitetens gåta? Snarare är det väl så att man på ett snillrikt sätt vill sortera ut ett visst klientel, att man diskret vill poängtera vilka som är välkomna på den fina skolan inne i stan och vilka som icke gör sig besvär. Det är en diskussion som förtjänar all uppmärksamhet och en elevsyn som vi behöver avhandla högljutt.

Men låt oss i detta format göra det enkelt för oss. Låt oss för nu bortse från sådana där saker som barnkonventionen, yttrandefriheten, elevdemokratin, inkluderingen, strävan efter en skola för alla fall och andra hyfsat viktiga grundbultar i svensk skola. Är det verkligen skolans uppgift att gå in och rota i elevernas garderober? Är det jag som undervisande lärare som ska stå och domdera vilka kläder jag finner acceptabla? Bredrandiga manchesterbyxor går bra men nåde dig om du kommer i trippelrandiga Adidas-byxor. Gucciväska går utmärkt men – vad du än gör – våga inte hänga den runt midjan. Och vem avgör egentligen vilka kläder som anses propra? Kommer jag själv undan i min korta kjol och armtatuering?

Jag missar mål lite här och jag är medveten om att jag just nu på sandlådenivå diskuterar ett problem som är mycket stort. Vi behöver inte skruva tankarna alltför mycket för att se att Jensens klädkod är ett illa dolt försök att handplocka de elever man helst vill ha på sin skola. Men hela företeelsen är så absurd att jag måste ta avstampet där jag står i mitt eget klassrum. Och där i samvaron med mina krokiga, brokiga, bångstyriga, tonåringar har vi inställningen att olika är bra, att man är fin som man är och att våga vara sig själv är det bästa som finns. Alldeles oavsett om man har hål på knäna eller kostymbyxa med tillhörande kavaj.

Lyssna på Maria Wimans och Hamid Zafars podd!