Wiman: Varför är det så himla tyst i debatten om ljudvolym i skolan?

”Varför sitter du där, mamma?” Året är 2017 och en näpen liten ulltott står och tittar på mig där jag sitter hopkrupen bakom diskbänken med hakan på knäna och båda händerna tryckta över öronen.

Det är fredag och två små glada barn fixar fredagsmys, tjoar och tjimmar och har sig precis som man ska när man är ett litet barn som ska få popcorn och dricka på burk. Men personligen vill jag varken ha popcorn eller läskeblask. Jag vill bara ha en enda sak. Tystnad. Jag vill bara ha komplett, ihålig och total tystnad.

Det blir inte bättre med tiden

Jag har varit trött i öronen i många år nu och det blir förbanne mig inte bättre med tiden. Det är som att mina örons högsta önskan är två veckors tillvaro i bomull där inget låter, inget rasslar, inget skrapar emot och absolut ingen höjer rösten. Det ska vara mjukt och fluffigt och snällt bara. Inga smällar, inget ihållande babblemang, inga stolar som dras längs golven.

Hörselskadades riksförbund gjorde för ett par år sedan en undersökning om skolans ljudmiljö. Den visar med all önskvärd tydlighet att jag inte är ensam om att i hemlighet drömma mig bort till Sankta Birgittas nunnekloster där man framhärdar dagarna mer eller mindre med truten konstant stängd.

Två av tre lärare upplever problem med ljudvolymen flera gånger i veckan. Många uppger sig ha svårt att höra vad eleverna säger i klassrummet och anser att volymen är direkt störande. I samma rapport kan man läsa att det inte är ovanligt med ljudnivåer på 70 decibel vilket är jämförbart med en del verkstadsindustrier.

Det får stora konsekvenser

Både barn och vuxna lider av detta brusande kackalorum och följderna är inte att leka med. Så pass hög ljudvolym kan nämligen få stora konsekvenser för koncentration, minne och prestationsförmåga. Dessutom kan det bidra till stress och andra hälsoproblem. Inte konstigt att den där slammerdundriga kakofonin letar sig in i huvudknoppen och stannar kvar där trots att det är fredag, allt är glatt och det ska poppas popcorn. 

Många av våra skollokaler är inte anpassade för stora klasser eller den undervisning vi idag bedriver. Det blir ett evigt tissel och tassel, fötter som stampar omkring, stolar som raspar, elever som trängs på liten yta, diskuterar, fnissar och bluddrar. Det blippar från digitala verktyg, pennvässare knirkar, klockan tickar, någon ropar på hjälp och utanför klassrummet är det rast med stim och flams i full kareta.

Ironiskt nog är det tyst

Och det är väl egentligen inget fel överhuvudtaget utan precis som det ska vara i en skola. Jag hade bara önskat att man tog detta i beaktande när man bestämde sig för att proppa in fler elever i varje klass utan att anpassa lokalerna. Eller att man åtminstone någon gång på något möte någonstans lyfte denna delikata fråga som faktiskt är ett reellt arbetsmiljöproblem.

Paradoxalt nog är det oerhört högljutt överallt i skolan förutom när det kommer till just att prata om ljudvolym. För i det sammanhanget blir det ironiskt nog alldeles tyst.

Skönt med total stiltje

Hur är läget, frågade maken när jag kom hem från jobbet häromdagen. ”Jo tack, jag vill bara lägga min hjärna i en skål”, svarade jag.

För en utomstående kan det uppfattas som ett prilligt hejkonbejkonsvar. Men för mig är det fullkomligt glasklart. Gudars så skönt det hade varit att för en stund koppla bort hjärnan från hörselorganen! Där kunde den guppa omkring i sin lilla burk i fullkomlig och harmonisk ljudlöshet. Inte ett pip skulle höras där i hjärnburken. Totalt stiltje för en stund liksom.

Åh vad det hade uppskattats.