Wiman: Jag skulle vilja ha en Excuses-skola i stället
Krönika ”En ny mirakelmetod har kommit till stan. Säg hej till No Excuses-modellen. Men snälla, kan vi bara få tillit och resurser?”, skriver Maria Wiman.
Jaså, så det är lite kämpigt nu såhär några veckor in på terminen? Känns sommarens bekymmerslösa tillvaro som en utopisk dröm? Har nya djuprynkor redan börjat hopa sig i din redan ansatta panna?
Misströsta icke! En ny mirakelmetod har kommit till stan. Direktimporterad från Amerikat har den anlänt. Säg hej till No Excuses-modellen.
Ska statsministern bestämma i mitt klassrum?
Självaste Ulf Kristersson skriver på Aftonbladets debattsida att detta är lösningen på skolans problem. Nu ska det bli ett slut på elever som latar sig igenom skoldagarna, som inte uppnår målen och som släpar efter i PISA-undersökningen. Genom att eleven, iförd proper skoluniform, sitter med ansiktet mot läraren, svarar artigt på frekventa kontrollfrågor och genomför regelbundna prov är räddningen här! Det finns ingen ursäkt (no excuse!) att misslyckas längre, allt tack vare denna nya och revolutionerande undervisningsteknologi.
Jag ska inte måla fan på väggen men jag blir alltid lite uppfriskande kritisk när politiker ska ner med sina syltsockriga klåfingrar och peta i mitt klassrum. Ska statsministern alltså bestämma hur jag placerar mina elever i klassrummet och hur jag väljer att bedöma dem i min undervisning? Är det inte lite förmätet? Är jag inte typ utbildad jättemånga år på universitetet just för att vara kapabel att själv avgöra vad som passar bäst?
Elevsynen långt ifrån oproblematisk
För att inte tala om elevsynen som no excuses-pedagogiken står för. Det är långtifrån oproblematiskt att man här tycks se på elever som en homogen massa där det inte finns utrymme för avvikelser. Som att det är så enkelt att det bara handlar om att skärpa till sig. Som att sitta inklämd i ett oventilerat klassrum med trettio andra personer och lyssna disciplinerat dagarna i ända är en helt rimlig sysselsättning när man är ett barn med bena fulla av spring. Tillåt mig att tveka.
Det som är bra med no excuses-pedagogiken är att den framstår som väldigt slagkraftig. Nu får det vara slut på stök, vet hut för fan, ursäkternas tid är förbi osv. Det låter ju himla mäktigt. Dessutom skulle man ju vid första anblick kunna tänka sig att det är en nästan gratis metod. Lite skoluniformer bara och lite mer administration på lärarens axlar liksom. Men jag undrar om man verkligen har tänkt hela linan ut? Har man fattat vidden av hur jämrans skitdyrt det kommer att bli med längre skoldagar, lördagsskola och förlängt läsår. Hur ska det ens gå ihop?
Jag tycker att det vore finfint med en skola där barnen inte måste skrämmas in i ledet utan snarare får hjälp tidigt när det behövs
Jag skulle vilja ha en excuses-skola istället, ja en skola där det är okej att vara lite som barn är mest. Det är okej att göra fel ibland. Det är okej att man en lektion ligger på golvet och läser en bok, nästa lektion har man skriftligt prov och lektionen efter den gör man grupparbete om världens länder. Jag tycker att det vore finfint med en skola där barnen inte måste skrämmas in i ledet utan snarare får hjälp tidigt när det behövs, där det faktiskt är mänskligt att fela, där man får utrymme att växa efter sina förutsättningar och där det finns tillräckligt med resurser att möta varje unge precis där den är. I mindre klasser skulle det också finnas plats för flera yviga personligheter. Jag tycker att det låter som en varm och inkännande skola som fostrar trygga demokratiskt kunniga ungar. Framför allt låter det som en skola där man inte skyller systemfelen på barnen.
Det blåser vindar hit och dit, upp – och ner och bakfram. Men skolan måste få vara hyfsat fredad från politikers utspel och nycker, tycker jag. Kan vi snälla bara få tillit och resurser? Kan vi snälla sitta lite lugnt i båten?
