Snart drabbar det kollektiva vansinnet det politiska Sverige. Jag pratar om valrörelsen. Den tid då partier på olika sätt försöker manövrera för att få så mycket makt och positioner som möjligt inför höstens val (och – säkert inte oviktigt – maximera sina partikassor på det sättet).

Jag har några reflektioner kring detta.

Alla försöker profiliera sig

Den första är att det är ett stort problem för skolan att den har blivit politiskt intressant. Det innebär att alla partier försöker profilera sig i olika skolfrågor. Och det man då gör är att man försöker hitta vinklar man tror man kan vinna röster på. Om det är bra förslag eller inte spelar inte så stor roll. Efter valet kommer man sedan känna sig tvungen att hålla sina (på riktigt) populistiska löften.

Alternativet till detta vore att skolan inte blev en valfråga. Då skulle politiker, lärare, rektorer, myndigheter och experter kunna diskutera utifrån den evidens vi har vad som är de verkliga skolproblemen och hur de skulle kunna lösas. Att det vore bättre är känt sedan länge.

När Finland kom ut i topp i Pisa-undersökningarna för några decennier sedan var en vanlig förklaringsmodell just att deras skola hade fått utvecklas utan politisk inblandning. Men nu är det som det är och därför behövs det kanske några kommentarer.

Oförtjänt mycket skäll

Jag tycker för det första att Liberalerna får oförtjänt mycket skäll i skoldebatten och inte sällan från skolmänniskor. Det är som om det gamla agget mot Jan Björklund sitter i en som en reflex (ni minns kanske hur han nedsättande kallades för major Björklund osv). Jag har också skrivit skarp kritik mot Simone Mohamsons disciplinuttalande som var djupt problematiskt. Inte minst för hennes eget parti.

För om vi ska vara ärliga så har Liberalerna, genom sitt inflytande över Tidööverenskommelsen, faktiskt lyckat flytta fram positionerna i för lärare väldigt viktiga frågor.  Reformer som lärarfacken och nu -facket drivit länge, som till exempel lärares arbetstid, och de har gjort det möjligt för lärare att få köpa in läromedel med mera.

Jag vill vara helt transparent med att jag är medlem i ett helt annat politiskt parti och inte kommer att rösta på dem men jag tycker att rätt ska vara rätt. Det måste kännas väldigt otacksamt för Lotta Edholm som faktiskt tagit sitt uppdrag på allvar och lyckats lyfta frågor som annars varit döda politiskt.

Tassar runt het gröt

Men den stora frågan kommer så klart fortsatt vara: Hur kan det komma sig att vinstfrågan inte är avklarad för länge sedan? Den frågan visar, som inte minst tankesmedjan Balans visat gång på gång, att något på allvar är fel i den svenska partistrukturen och var de hämtar sin politik ifrån.

Regeringsformen säger att all makt ska utgå från folket. Och folket har hela tiden som systemet med aktiebolag och vinster funnits tyckt att det varit en dålig idé. Men ändå tassar politikerna runt frågan som ordspråkets heta gröt.

Har fortfarande inget svar

Frågan är vad som värmer den där gröten? Lobbypengar? Personliga vänskaper med skolkoncernsägare? Det är svårt att förstå det på något annat sätt. I i princip alla andra länder, också sådan med en stor andel friskolor, är vårt system otänkbart. Och konsekvenserna är ju tydliga. Historier som denna poppar ju upp med en regelbundenhet som man kan ställa klockan efter.

Hur kan det komma sig att det som kännetecknar skolsystem i alla andra länder är otänkbart för en massa politiker i Sverige. Jag har undrat över detta länge och jag har fortfarande inget svar.

LÄS MER:

Per Kornhall: ”Den här chansen får vi inte försumma”

Straff är en riktigt dålig idé som verktyg för lärare

Per Kornhall: Det här borde vara förstasidesstoff i alla tidningar