Maria Wiman: Vi har inte råd med krångliga barn i skolan

Det anstår inte vårt rika land att dag efter dag acceptera att tusentals barn har förlorat vardagens kontext.
Tänk om vi i skolan fick resurser att bemöta de där knorrungarna redan nu, innan det är försent, skriver Maria Wiman.

Det ska tydligen satsas 18 miljarder kronor för att få tågen att rulla i vinter. Jag är den första att stämma upp i jubelklang! Jag har försmäktat utan snus i en bastuvarm tågvagn utanför Hästveda, suttit i strömavbrottets mörker utanför Ödeshög och svultit halvt till döds vid ett signalfel i Heby. Snälla satsa på tågen!

Tänk så bra det är med pengar ändå! 18 miljarder kronor är ju ett rackarns fint ess i rockärmen när det vankas vargavinter och istäckta tågspår. 

Handlar inte om ovilja

Det här får mig osökt att fundera på våra hemmasittare. Ni vet de där 18 000 ungarna som inte klarar av att gå till skolan? Det är barn som kräks när de närmar sig skolgården, som packar skolväskan men får panikångest vid ytterdörren, barn som vill men inte förmår att ta sig in i skolbyggnaden.

Det handlar inte om ovilja. Det är inte bortskämda rikemansbarn med silversked i guldstrupen vi snackar om. Det här är ungar som vilka som helst. Det är barn som vill men inte kan, barn som blivit sjuka av skolsystemet och nu lämnats till sitt öde. 

Det finns ju aldrig pengar

Det rimmar illa med skolplikten, en skola för alla och vårt kompensatoriska uppdrag förstås. Men vi har ju inte råd med krångliga barn i skolan idag. Det finns ju aldrig pengar för starka elevhälsoteam, socialpedagoger och ett stabilt skyddsnät kring dessa snurriga ungar. I Sverige idag kan vi på vår höjd erbjuda lite socanmälningar, åtgärdsprogram och täta möten.

Cash is king heter det ju. Eller som vi nuförtiden säger: ”kortsiktiga budgetlösningar är king”. Nationalekonomen Ingvar Nilsson har räknat ut att hemmasittande elever kan kosta samhället så mycket som 20–30 miljarder kronor, förutsatt att de inte tar sig in på arbetsmarknaden. Han menar att om vi satsar på våra unga redan när vi upptäcker en begynnande problematik så kommer kalaset långsiktigt att bli en bråkdel av vad det skulle kosta att ta hand om en arbetslös (eller kriminell) person. 

Vi skulle slippa avbrott

Det kan man ju tycka är en bra grej. Om man alltså bortser från sådana däringa saker som barns välmående, känslan av meningsfullhet, det ovärderliga i att få ingå i ett sammanhang och så vidare så finns det alltså långsiktigt gedigna ekonomiska vinster med att hjälpa alla dessa hemmasittare att hitta rätt. Om man är en sån där beslutsfattande person som får ståfräs av tanken på pengar så borde man gå upp i limningen av dessa siffror.

Fatta vilken exemplarisk tågtrafik Sverige skulle kunna kosta på sig i framtiden om vi bara fick bukt med de där knorrungarna som slår bakut av de stora klasserna, stressen, det pressade schemat eller de sociala konstellationerna. Tänk om vi i skolan fick resurser att bemöta dem redan nu, innan det är försent, tänk vad smidigt jag hade åkt förbi Hästveda nästa gång! Inte ett enda avbrott på hela vägen.

Det är inte värdigt

Det anstår inte vårt rika land att dag efter dag acceptera att tusentals barn har förlorat vardagens kontext. Det är inte värdigt. Och jag vet att det är otrendigt att tänka med hjärtat, att medkänsla är ute och att det är tuffa tag som gäller nu. Men om vi istället pratar i siffror kanske de där beslutsfattarna kan lyssna någon gång.

Hemmasittarna kostar så oerhört mycket pengar. Om man är en sån som bortser från kostnaden i förtvivlan, oro och ångest alltså. 

LÄS MER:

Böter för skolfrånvaro – kan gälla hemmasittare

Distansundervisning nu även i Stockholm

Lärares ansvar för hemmasittare – ”Alltid deras fel”