Skippa fjamset – så här jag vill förbereda mig inför skolstarten
Krönika ”Jag vet minsann vad som händer på de så kallade uppstartsdagarna därute i landet”, skriver Maria Wiman.
I somras blåste ett stort träd ner i skogen nära mig. En mäktig björk gav vika för stormen och bara låg där tvärs över stigen så att jag och hunden fick åbäka oss för att komma över.
Ni ska veta vilket rabalder det blev kring denna björk! Jag kunde följa allt på nära håll under mina morgonpromenader. Dagen efter stormen hade det samlats fyra myndiga kommungubbar kring trädet. En talade, en antecknade och två kliade sig i huvudet. Nästa dag var det två nya gubbar där. De hade med sig en liten termos och avnjöt morgonkaffe ivrigt diskuterandes den prekära björksituationen. Dag tre var alla fyra ursprungsherrar där igen. Det antecknades, skakades på huvuden, pratades och vankades av och an.
Och sådär höll det på till jag en morgon fann björken vackert itusågad. Dagen därpå var den bortforslad och allt som finns kvar nu är en liten sorglig stubbe som påminner om att en gång stod där minsann ett ståtligt träd.
Det tycks vara skillnad
Jag kan inte låta bli att jämföra med mitt jobb. Hade det varit lärarens arbetsuppgift att ta itu med björken ger jag mig tusan på att jag skulle fått fixa verktyg, såga itu fanskapet och forsla bort allt själv på en förmiddag. Det tycks vara skillnad på det här med fördelning av arbetsuppgifter.
Det blir kanske extra kännbart så här i terminsstart. Då är det ju lite allmänt tjolabaloo med vad vi lärare förväntas göra innan eleverna kommer. Jag jobbar tack och lov på en skola med chefer som tycker om att freda både min och sin egen tid. Men gudarna ska veta att så är det inte överallt.
Jag vet minsann vad som händer på de så kallade uppstartsdagarna därute i landet. Allehanda teamstärkande aktiviteter står på agendan. Här ska göras skrattyoga, man ska leka blindbock, ha femkamp, sjunga schlager i kör, dansa bugg, göra värdegrundsbingo, forma arbetslagets namn med sin kropp, göra tokroliga filmer om skolans värdeord och gud i hela himlen hav förbarmande med min arma själ.
Det finns så mycket att göra
Om minst sex stycken farbröder från kommunen kan ägna minst fyra morgnar åt att fatta beslut om bortforslandet av ett träd borde vi lärare rimligen få ägna de dyrbara dagarna innan eleverna kommer åt precis exakt vad vi behöver.
För det finns så sanslöst mycket att göra! Jag måste möblera klassrum, göra bordsplaceringar, dela upp i halvklasser och tredjedelsgrupper, sortera arbetsmaterial, kopiera livet ur mig, minutiöst planera upp de första superviktiga skoldagarna, sätta namn på elevskåp, fixa scheman, kontakta vårdnadshavare och ha möten med elever som behöver en extra mjuk start. Jag måste uppdatera mig om vem jag är nu igen och vad i hela friden jag förväntas göra på dagarna. Jag vill ge mina elever bästa möjliga start på läsåret och det kommer liksom inte gratis.
Vi har ett jobb att göra
Jag kan någonstans förstå att det är bra att på ett lättsamt och frejdigt sätt jobba på sammanhållningen i kollegiet. Men kom igen nu. Vi har ett jobb att göra. Det blir liksom fjamsigt att lägga tid på improvisationsteater, att utföra qigong i matsalen, andas i grupp, måla skolans namn i fingerfärg eller lägga pussel. Självaste terminsstarten står ju för bövelen precis runt hörnet!
Det är fint när saker bara får flyta på, tycker jag. Det är fint när ett fallet träd som blockerar vägen plötsligt tagits om hand av kommunen. Och det är fint när våra ystra gullungar till barn efter ett långt lov får komma tillbaka till välförberedda och utvilade solskenslärare!
LÄS MER:
Wiman: Tårarnas tid nu kommer – jag hatar att säga hejdå
Skolavslutning – presenten som lärarna helst vill ha
