Jag är så oerhört svag för terminsstarter
Krönika ”Jag älskar när skolan fylls av bubbliga skratt och målbrottsgnissel. Det är en pånyttfödelse varje år. Nu kavlar vi upp ärmarna, biter ihop käkarna och ber en stilla bön att vi ska räcka ett år till”, skriver Maria Wiman.
Det är en alldeles vanlig onsdag. Men ändå inte. Visserligen skiner solen som så många andra dagar, fåglarna kvittrar som vanligt och morgonen tuffar på som så många gånger förr. Men det är ingen vanlig dag. Idag dallrar det i luften. Idag är det nämligen skolstart.
Man borde vänja sig. Jag har själv som barn gått till skolan så många gånger med nya skor, ny ryggsäck, bänkpapper och vilda fjärilsflax i maggropen. Och som vuxen har jag tagit emot så många klasser att jag inte längre minns antalet. Men ändå vänjer jag mig aldrig.
Man kan ta på stämningen
Det är något visst med att allt drar igång igen. Man kan ta på stämningen. Nu ska allt in i gängorna. Sommarens lösa tyglar ska åter dras åt. Alla dessa vilda och tama, gulliga och trilskande raringar till rackarungar ska plötsligt snurras in i ekorrhjulet. Det är nu det gäller.
Jag tar emot nya sjuor och jag kan inte för mitt liv minnas hur man gör. Jag och mina kollegor tittar på varandra med vild blick och håret på ända, vi skakar våra huvuden och förundras över att vi – gamla rävar i sammanhanget – känner oss som gröna spolingar och noviser.
Klockan blir nio och portarna slås upp. Plötsligt fnittras det i korridorerna, det brölas på våning tre, det stojas, skränas, skuttas, viskas, springs och på skolgården är det som att själva livet knackat på dörren.
Vi ber en stilla bön att vi ska räcka ett år till.
Jag är så oerhört svag för terminsstarter. Jag älskar när skolan fylls av bubbliga skratt och målbrottsgnissel. Det är en pånyttfödelse varje år. Nu kavlar vi upp ärmarna, biter ihop käkarna och ber en stilla bön att vi ska räcka ett år till.
Låt oss hoppas att kaffemaskinen inte går sönder. Låt oss hålla tummarna för att de tomma tunnorna högst upp på beslutsfattandets sockertopp slutar att skramla så förbannat. Må det bli så att vår tid fredas så att vi kan få planera, genomföra och efterarbeta. Jag drömmer hoppfullt om en termin full av tillit till min profession, av lugn i arbetet, ja tänk om skolan fick bli en frizon fjärmad från plakatpolitik. Det vore jämrans fint om kopiatorn kunde sluta jävlas, om skolplattformen underlättade i mitt arbete och om jag fick ägna mig helhjärtat åt mina elever. Måtte det bära hela vägen!
Vi är så väldigt redo
Skolstart ändå! Hundratusentals barn ska återgå till vardagen med allt vad det innebär. Det är ett ansvar man inte lallar bort i förbifarten. Jag och mina kollegor tittar på våra yviga sjuor och förbereder oss på den underbart svängiga och vindlande färd vi har framför oss. Vi är så väldigt redo att ta oss an varenda liten tufsig själ.
Steg för steg och en elev i taget räddar vi världen, inte sant? Det vore ju jämrans fint om just det kunde bli en vedertagen sanning. Om det kunde vara rubrikerna i den politiska debatten och agendan på varje beslutsfattares bord inför kommande läsår.
Fler krönikor av Maria Wiman hittar du här
LÄS MER:
Maria Wiman: Jag önskar att varje nytt schema inte var ett lotteri
