Krönika Sverige måste ha norra jordklotets mest skolintresserade befolkning. Men varför har man inte tillit till att vi lärare faktiskt redan gör allt vi kan och lite till? skriver Maria Wiman.
Häromdagen svängde jag förbi bilmekanikern och tipsade lite om hur man använder en domkraft och bäst pumpar ett bildäck. Jag har inte själv körkort, det ska erkännas, men jag har sannerligen åkt min beskärda del bil i mina dagar.
När jag ändå var ute och snurrade passade jag på att kika in hos hårfrisörskan. “Hörrududu”, sa jag hurtigt. “Har du testat att använda en större sax?”. Sedan stängde jag förnöjt dörren med en redig smäll. Jag vet ett och annat om klippning, det ska gudarna veta. Under sängen i mitt flickrum huserade allehanda barbiedockor med de mest avancerade frisyrerna. Ja, jag har klippt en hel del både här och där.
Jag har också spontant möblerat om bland bokhyllorna i biblioteket (det blev snyggare så), ringt upp en professor på KTH och gett mina synpunkter på hur man bäst räknar ut differentialekvationer, gått förbi restaurangen på hörnet och föreläst om hur man bäst piffar en gräddsås, uppsökt en tandläkarmottagning för att demonstrera hur en borr fungerar samt mejlat en snickare med lite väl valda verktygstips.
Alla är experter på allt
Jag skojar bara. Jag är lärare och håller just nu på att lära känna en drös underbara sjuor. Jag. Hinner. Ingenting.
Men är inte detta ett problem i tiden? Att alla tycker och tänker om allt? Alla är experter på allt och nästan ingen blygs att dela med sig av sina storsinta tankar.
Skolan är ett typexempel. Sverige måste ha norra jordklotets mest skolintresserade befolkning. Här vet alla allt om hur det ska gå till i skolan. Alla kan prata vitt och brett. Ibland piper någon liten lärare något om verklighetens begivenheter men det är svårt att göra sin stämma hörd i det livliga sorl av experter som redan pratar.
Jag får ibland uppfattningen att man går lite på magkänsla.
Häromdagen debatterade jag no excuses med en politiker i radio.
Hon berättade för mig att i svenska klassrum borde lärare ställa frågor till eleverna och kolla att alla elever hänger med i undervisningen (har ni hört på maken?). I läroplansutredningen (där ingen verksam lärare deltog) kan vi läsa att jag som lärare måste förklara saker för eleverna. Folkhälsomyndigheten vill förbjuda lärare att snusa. Andra bestämmer att jag ska ha mobilfria raster. Alltför ofta vill beslutsfattare berätta för mig hur jag ska lösa min vardag och jag får ibland uppfattningen att man går lite på magkänsla.
Varför känner man att man måste?
Men politikerna är inte ensamma. Under mina många år som lärare har jag fått ohemula mängder mejl från kreti och pleti som välvilligt eller i affekt vill berätta för mig hur jag ska möblera mitt klassrum, lägga upp min undervisning, sätta betyg, utforma bedömningsuppgifter eller hantera konflikter i klassen.
Jag är övertygad om att de flesta vill väl. Man vill hjälpa till. Frågan är dock varför man känner att man måste. Varför har man inte tillit till att vi faktiskt redan gör allt vi kan och lite till?
LÄS MER:
Maria Wiman: Det här är ”no excuses” – för våra politiker