Vi måste bli bättre på att säga nej
Krönika ”Vi som yrkesgrupp måste inte vara så förbannat duktiga hela tiden”, skriver HP Tran om de extra uppgifter som läggs på lärarna.
Så var ännu ett läsår igång. Ett nytt läsår innebär oftast en nystart, nya rutiner, nya elever, kanske nya kollegor – och för vissa även nya uppgifter. Uppgifter som det inte står något om i anställningsavtalet, men som ändå kan hamna på ens bord.
Läraryrket är mångfacetterat, utmanande, stimulerande och intensivt. Allt på en och samma gång. Från noll till hundra. På pappret känns det ganska tydligt och självklart vad läraryrket ska bestå av: Planera, förbereda och genomföra lektioner samt efterarbete av genomförda lektioner. Utöver detta ingår förstås också att man ska ha kontakt med vårdnadshavare, ha utvecklingssamtal, hålla i föräldramöte, bedöma och betygsätta och så vidare. Ja, ni som vet, ni vet.
De smygande extrauppgifterna
Men en sak som det sällan talas om är alla extrauppgifter som läggs på oss lärare. De kommer lite smygande och kan presenteras som små bagateller på något APT, kanske föreslås det i korridoren på väg till nästa lektion, ibland i kopieringsrummet. Det kan vara småsaker som att man förväntas klippa upp elevernas hänglås till elevskåpet när någon har tappat sin nyckel, torka rent borden i matsalen, tömma pappersinsamlingen, byta glödlampa i klassrummet, sätta upp vägghyllor eller ansvara för att hålla ordning i uteförrådet. Listan kan göras lång.
En del saker gör man bara för att man vill att verksamheten ska rulla på. Vill man få något gjort är det bäst att man gör det själv. Vem har tid med att fylla i digitala formulär, kontakta vaktmästaren på mejlen, skriva till förvaltningen eller rektorn? Om en lärare löser ett odokumenterat problem – har problemet ens funnits? Ingen gillar en gnällspik. Alla tycker om en problemlösare.
Ingen är förvånad över detta dystra faktum.
Enligt uppgifter från Försäkringskassan och Arbetsmiljöverket har sjukskrivningar på grund av stress fördubblats på tjugo år. Bland yrken som är överrepresenterade har vi förstås lärarna. Ingen är förvånad över detta dystra faktum.
En killgissande delförklaring bakom detta (utöver hög arbetsbelastning, nedskärningar, övergripande systemfel i skolväsendet, bristande regleringar i arbetsmiljölagen och så vidare) är att lärarsläktet generellt är alldeles för duktiga (eller snälla) och väluppfostrade. Vi vill ju så gärna att allt ska vara bra, att det ska råda god stämning på arbetsplatsen, att vi ska vara omtyckta och att rektorn bekräftar vårt hårda arbete.
Kan någon se till att uteleksakerna samlas in efter skoldagen?
- Okej, bra. Bildläraren tar hand om det.
Kan någon ansvara för att hämta bultsaxen och klippa upp hänglåsen ifall en elev tappar bort sin nyckel?
- Toppen, NO-läraren i årskurs 7 tar det.
Vem kan hjälpa och samordna vikarier, kopiera upp extrauppgifter, visa runt i skolan och lokaler?
- Idrottsläraren tar det, bra!
Har vi någon som kan torka rent borden i matsalen ifall eleverna glömmer bort att torka?
- SO-läraren har lite luft i schemat, hon kan göra det.
Inte lika bra på att ta bort
Det är så lätt för rektorn att lägga på extrauppgifter till lärarna. Men tyvärr är de inte lika bra på att ta bort uppgifter i samband med att det tillkommer nya uppgifter. Därför vill jag uppmana och påminna alla kollegor att vi som yrkesgrupp inte måste vara så förbannat duktiga hela tiden.
Vi behöver fokusera på kärnuppdraget, undervisningen. Vi ska orka oss igenom ett helt yrkesliv, hela vägen fram till pensionen.
Och därför måste vi bli bättre på att säga nej.
LÄS MER:
Lönegapet: Över 13 000 kr mindre om året på friskolor
