Nära relationer med elever hör till det privata

En ”relationsdebatt” har rasat här på Vi lärare. Det började med rektor Linnea Lindquists krönika ”Dags att avliva myten om relationer och lärande” där hon lyfter fram (den i Sverige ytterst kontroversiella åsikten) att elever visst kan lära sig saker av lärare de inte tycker om eller har en nära relation med.

Hennes artikel mötte stort motstånd och upprörda känslor. Frågan är rykande aktuell.

I Sverige förväntas nämligen lärarkåren ”relationsskapa” fram goda resultat och ”relationsskapa” bort dåligt mående hos eleverna. ”Relationskompetens” lyfts fram som centralt begrepp i Skolverkets rådgivande texter och föreläsare åker land och rike runt för att förkunna vilken magi som skapas i klassrummet – bara lärarna lär sig relationsskapa tillräckligt väl. Här finns som vanligt pengar att tjäna.

Uppfattningen är cynisk

Att begreppet har sin grund i krassa besparingar där läraren ska kompensera för en nedmonterad elevhälsa, oreglerade tjänster och ett svällande mentorskap, vill ingen av relationsförespråkarna kännas vid.

Men uppfattningen att nära relationer mellan lärare och elev är den enda vägen till lärande, är inte bara felaktig utan även cynisk. ”Relationskompetens” används idag som ett värdegrundsmarinerat vapen mot lärare – eller lärare emellan, för att hugga ned kollegor man inte gillar och själv klättra i skolhierarkin.

Genom att få alla att rikta blicken mot lärarens ”relationskompetens” hamnar ansvaret för barns normbrytande och våldsamma beteenden i lärarens knä – billigt och bra:

”Om bara läraren satsat mer på relationerna, skulle eleven inte ha sparkat henne i magen/tagit stryptag på henne.” ”Om bara läraren skapat en nära relation till eleven, skulle denne ha börjat plugga och fått godkända betyg.”

Då blir relationsskapandet en säker tillflykt med politiskt korrekta förtecken.

Många lärare har ivrigt anammat idén om relationer framför allt. Många av dem saknar passion för och hemvist i sina egna ämnen. Då blir relationsskapandet en säker tillflykt med politiskt korrekta förtecken. Genom att inte ställa krav, umgås, chilla och sätta höga betyg kan man få fina utvärderingar av klassens bråkstakar.

Men om relationer hade kunnat kompensera för elevers bristande förkunskaper eller en professionell psykologisk behandling, skulle elevers resultat redan stigit i höjden och deras mående förbättrats avsevärt. Tyvärr är det motsatsen vi ser. Resultaten dalar i svensk skola och ungdomar mår allt sämre. Relationsfokuset till trots.

Det blir förvirrat

Martin Karlberg är en av relationsförespråkarna och hänvisar till forskningsrapporter som stödjer hans tes. Problemet är att även han använder sig av uttrycket ” goda relationer” i sin angreppstext mot Linnea Lindquist, vilket blir förvirrat. De studier han pekar på visar nämligen på positiva elevresultat när lärare har ett tydligt och engagerat ledarskap på klassnivå. Men de framgångsfaktorer han beskriver som ”tillit, delaktighet och ett tryggt lärandeklimat” är ju något helt annat än att ”skapa relationer”.

Ju mer avakademiserad svensk skola blir desto fler lärare får vi som lägger allt krut på att skapa relationer till vissa elever. Notera ordet ”vissa”. För ingen lärare har möjlighet att ha en nära förbindelse till alla sina elever. Endast elever som lärarna väljer ut eller är särskilt mottagliga erhåller lärarens relationella gunst.

Här bör vi ha i åtanke att lärare också är myndighetsutövare. Läraren ska sätta korrekta, likvärdiga och rättssäkra betyg på sina elever. Frågan är hur tillförlitliga betygen blir när lärare binder vissa elever närmare till sig än andra?

Exempel på Messias-komplex

En annan konsekvens är förskjutningen från kunskapsskola till skola som ”pseudo-terapeutiskt” rum. En lärarkollega skriver på X: ”Detta är tabu, men vi måste börja prata om lärare som gottar sig i att prata om elevers relationer, mående och sociala situation. När lärare gör elevers liv till samtalsämne reducerar de barn till föremål för snaskiga historier och skvaller. Deras integritet måste respekteras.”

När pedagogiken drivs ut i periferin och elevhälsoperspektivet dominerar i lärarrum och på möten, är det inte ovanligt att lärare tar sig an frågor de varken har kunskaper om eller utbildning för. Elever med problem ”amatör-diagnostiseras” ivrigt av lärare som ser det som sin livsuppgift att diskutera ”mående” och psykisk ohälsa istället för pedagogik. Det är, om alla ursäktar, både oetiskt och ett exempel på Messias-komplex.

Behöver inte bete sig som Caligula

Vi lever i ett land där individens upplevelse, känsla, identitet och personliga tyckanden anses viktigare än allmänt vetande och kunskap. Svensken har helt enkelt svårt att underordna sig ett kollektiv eftersom hon anser sig vara så unik så att hon måste särbehandlas! Samtidigt är det kollektiva skolans förutsättning.

Lärare kan vända ut och in på sig men faktum kvarstår: En elev som inte känner en himlastormande kärlek till sin lärare, måste ändå lära sig att ta ansvar för sina studier. Så funkar det i livet. (Åtminstone i andra länder än Sverige.)

Och för att förtydliga: Att inte ställa sig bakom den osunda relationsvurm som stormat in i svensk skola, betyder inte att man varje dag stiger in i sitt klassrum och beter sig som Caligula i filmen ”Hets” eller att man anstränger sig för att vara så kall, avståndstagande och elak man kan mot sina elever.

Många lärare av den gamla stammen månade om sina elever utan att känna till deras känsloliv, favoritfärg eller älsklingsdjur. Arbetet i dessa klassrum präglades av respekt, omtanke, vänlighet och hjälpsamhet men även höga förväntningar och fostran när så krävdes, något som ibland kunde leda till konflikter, vilket ansågs helt normalt, eftersom det var barn och unga lärarna hade att göra med.

Det bör lärare fokusera på

Personliga, nära och innerliga relationer är något som hör den privata sfären till. Och det är ingen garanti för att elever mår bättre i skolan eller lär sig mer. Snarare bör lärare fokusera på att ge sina elever en välplanerad, trygg, engagerande och pedagogisk undervisning. Och vara hyggliga, respektfulla, uppmärksamma vuxna i det arbetet.

Det räcker långt.

LÄS MER:

”Dags att avliva myten om relationer och lärande”

Forskaren: ”Att lärande kräver goda relationer är ingen myt”

HP Tran: Nej, relationer till eleverna är inte en förutsättning för lärande

Kornhall: Vad är det för skola Linnea Lindquist vill ha?

Fohlin: Det auktoritära smyger sig in i skolan