Här tränar studenterna med hjälp av virtuella elever

Många nyutbildade lärare upplever att de inte har fått lära sig tillräckligt om konflikthantering och att leda klassrumsarbetet. Steget från lärarutbildning till verksam lärare blir därför stort och svårt.

– Alltför många lärarstudenter upplever ett stort glapp mellan vad de har läst på universitetet och vad de sedan får göra ute i verkligheten. Detta fick oss att undersöka vad det finns för möjligheter, utöver VFU:n (verksamhetsförlagd utbildning, reds. anm.), när det kommer till färdighetsträning för studenterna, säger Marcus Samuelsson, biträdande professor i pedagogik vid Linköpings universitet.

Lösningen blev ett unikt projekt i Europa som innebär att en del studenter på Linköpings universitets lärarprogram får möjlighet att träna undervisning i en virtuell praktik.

Tillsammans med kollegan Joakim Samuelsson leder Marcus Samuelsson projektet, vars syfte är att öka studenternas tilltro till sin undervisningseffektivitet och i förlängningen få fler att stanna kvar i läraryrket.

– Mycket tyder på att simuleringsträning bidrar till lärare som har en högre tilltro till sin undervisningsförmåga. Det ökar i sin tur chanserna för att de stannar kvar i läraryrket längre och gör det dessutom möjligt för dem att bedriva bättre undervisning, vilket förstås kommer eleverna till del.

När lärarstudenterna kliver in i den virtuella praktiken möts de av fem semivirtuella skolelever med matematik på schemat. De virtuella eleverna har bestämda platser och sitter stilla i sina bänkar, men har olika personligheter.

Medan någon är mer uppgiftsfokuserad och mindre social är någon annan den totala motsatsen. De virtuella eleverna representerar vanligt förekommande elever utifrån följande teori:

– Lärarstudenten möter fem karaktärer som kan räcka upp handen och prata rakt ut, som har mobiltelefoner – som kan ringa mitt i undervisningen – och som kan skriva på ett papper framför sig. Det blir sedan studentens uppgift att undervisa som om det vore en riktig klass‚ säger Marcus Samuelsson.

Han har själv undersökt vad det är som utmärker särskilt skickliga lärares ledarskap. Gemensamt är till exempel gedigna planeringar och en väl genomtänkt undervisning. Det är två faktorer som också spelar en viktig roll i det simulerade klassrummet, där eleverna inte är sena att reagera på lärarstudentens ledarskap.

– Det kan uppstå flera push-backs i form av utmaningar på vägen. Om lärarstudenten inte tar tag i lektionen direkt utan är otydlig och ofokuserad så kan det bland annat leda till att en av de virtuella eleverna börjar prata rakt ut.

– Ethan, som den här eleven heter, är väldigt social och oberoende av de andra i klassen. Det blir då studentens uppgift att snabbt hitta ett sätt att fånga Ethans uppmärksamhet, stoppa pratet och återföra hans uppmärksamhet till innehållet, säger Marcus Samuelsson.

Framför Ethan, som sitter längst ner till höger i klassrummet, sitter Jasmin. Till skillnad från Ethan sitter hon ofta tyst under hela lektioner.

– Det är ett exempel på sådant som ofta uppmärksammas först efteråt när vi pratar om hur det har gått. Studenten som undervisat kommer då på att den inte kan säga någonting om Jasmin eftersom hon inte har sagt någonting. Detta ger oss underlag för att resonera kring vad och hur man som lärare kan agera för att på egen hand, eller med gruppens hjälp, få med sig alla elever i undervisningen.

Utöver Ethan och Jasmin består klassen av Dev, Ava och Savannah. Samtliga har amerikanska föräldrar och namn, men pratar svenska.

Till skillnad från riktiga elever är det svårt att skada eller såra de virtuella eleverna. Det skapar, enligt Marcus Samuelsson, en tillåtande miljö där lärarstudenterna vågar pröva sig fram.

– För det mesta gör våra studenter det här tre och tre. En undervisar medan de andra två observerar, och sedan skiftar man roller. Jämfört med en riktig skolklass med riktiga elever har studenterna i simuleringen möjlighet att hjälpa varandra på ett helt annat sätt, eftersom den går att starta och pausa hur många gånger som helst.

Det virtuella klassrummet beskrivs av Marcus Samuelsson som en uppgraderad version av klassrumsverkligheten där lärarstudenternas uppmärksamhet och förmåga att lyssna in eleverna sätts på prov på ett helt nytt sätt.

– Faktum är att en del studenter tycker att den simulerade miljön är mer utmanande än VFU:n. Framför allt för att de virtuella eleverna tydligare visar och kommunicerar när de inte förstår, jämfört med vad riktiga elever gör. Det blir på så sätt en extrem träningssituation och en del studenter upplever att kraven på att identifiera missuppfattningar och anpassa instruktioner ökar.

Enstaka studenter har vittnat om hur de höga kraven har varit svåra att ta sig an, och har inte känt sig inte helt bekväma med att träna undervisning inför publik. Flertalet andra har beskrivit simuleringsmiljön som trygg och tillåtande. Marcus Samuelsson konstaterar att projektet har innefattat både fördelar och utmaningar.

– Det positiva är att vi har kunnat erbjuda studenterna en tydligare koppling mellan teorier, begrepp, modeller och innehåll. Dessutom har vi kunnat ge dem något som de nästan aldrig, enligt dem själva, får ute på sin VFU – nämligen återkoppling direkt efter en genomförd undervisning.

– Här fär de respons av sina klasskompisar, av mig, som är specialist på lärares ledarskap, och min kollega Cecilia Sveider, som är specialist på matematik-didaktik.

Han fortsätter:

– Sedan finns det saker som har krånglat. Vi har lärarstudenter som å ena sidan tycker att fördröjningen känns orealistisk, å andra sidan tycker att det blir överrealistiskt när de virtuella eleverna så tydligt ger uttryck för sina missuppfattningar. I och med att det är en amerikansk simulering har det ibland förekommit tekniska problem när vi ska uppdatera programmet.

Adam Nordström-Andersson är en av de blivande lärare som har testat att undervisa i simuleringen. Innan han klev in i det virtuella klassrummet var han tveksam till att det skulle gå att efterlikna en klass och alla olika personligheter i den, men väl på plats blev han positivt överraskad.

– Jag hade inte alls förväntat mig att eleverna skulle kunna upptäcka små-saker som stavfel och verkligen reagera på det jag som lärare gjorde. Deras intelligensnivå och uppmärksamhet gjorde mig faktiskt imponerad, säger Adam Nordström-Andersson.

Enligt honom är simuleringen så nära en verklig praktik det går att komma.

– Eftersom många kan uppleva att VFU:n är för kort, så är det här ett välkommet koncept. Jag tror att det behövs och har saknats på lärarutbildningen.

Marcus Samuelsson håller med. Han har redan märkt av ett stort intresse för projektet och tror att allt fler lärosäten kommer att gå i Linköpings fotspår.

– Simuleringsträning är vanligt förekommande i USA. Vi är för tillfället ensamma i Europa om att ha licens och vi har fått frågor från universitet i bland annat Norge och England som vill jobba med oss, säger han.