Replik: Forskningen som ligger bakom läsraset i skolan

I en replik på mitt debattinlägg ställer Agneta Gulz, professor i kognitionsvetenskap, och Magnus Haake, docent i kognitionsvetenskap, en rad frågeställningar kring mitt svar till Linda Fälths tidigare replik som inte alls handlar om sakfrågan i debattinlägget. I stället går svaret ut på att misskreditera mig och marginalisera det jag påstår.

Att en professor och en docent inte känner till det finns en rad personer som sitter på makt och inflytande, alltså ett etablissemang, kan verka obegripligt, men så märkligt är det faktiskt inte, för både Gulz och Haake tillhör den grupp jag talar om.

”Monopol över svensk läsning”

Sedan 1990-talet har etablissemanget kring det naturvetenskapliga perspektivet på läsning växt sig starkare, och har idag monopol över svensk läsning. Forskningsmedel, dyslexirörelse, läromedel, myndigheter, det officiella samtalet, Svenskt Näringsliv, lärosäten, Skolverket, regering och riksdag – ja, överallt är det etablissemangets sätt att se på läsningen som gäller.

Den pedagogiska läsforskningen, som utgår från det samhällsvetenskapliga och språkvetenskapliga perspektivet (Sam/Spv) saknas helt. Naturligtvis borde en professor och docent känna till båda dessa två helt olika utgångspunkter.

2015 skrev Karin Taube, Ulf Fredriksson och Åke Olofsson en rapport i Vetenskapsrådets namn, ”Kunskapsöversikt om läs- och skrivundervisning för yngre barn”. Det är en gedigen genomgång på 130 sidor där det vetenskapliga läget kring läsning grundligt gåtts igenom utifrån det naturvetenskapliga persepektivet, medan Sam/Spv-perspektivet endast nämns i förbifarten.

”Forskningen hamnar helt fel”

Gulz och Haake hänvisar till en rad olika experter för att få fram en känsla av att Linda Fälth och övriga inom etablissemanget jobbar på bred front. Denna bild är dock missvisande eftersom utgångspunkten är en positivistisk och behavioristisk syn som påverkar forskningsmetod, människo- och verklighetsuppfattning och även vardagen och tillämpning av metod i klassrummet.

Läsning som ett kulturfenomen finns inte med överhuvudtaget, alltså Sam/SpV-perspektivet. Därför hamnar hela den vetenskapliga forskningen helt fel kring läsning och läsinlärning som företeelse, något som vi idag upplever när det gäller barns och ungdomars sjunkande läsförmåga och ordförståelse. Det går inte skyllas på digitaliseringen av skolan eller att datorspel och mobiler har tagit elevers uppmärksamhet. Raset inom Pisa och att allt fler ungdomar inte läser tillräckligt bra för att komma in på gymnasiet, eller ens klara sig på gymnasiet, har sin grund i det naturvetenskapliga monopol på läsforskningen som tar sig hela vägen ut i klassrummet både när det gäller läsmetodik och elevsyn.

Om Agneta Gulz och Magnus Haake vill göra en verklig insats för svenska barn, demokratin och läsningens progression borde de starta ett forskningsprojekt där de med vetenskapsmannens nyfikna ögon frågar sig vad var det de gjorde för att lyckas i Listiga räven? Hur kan det komma sig att LTG (Läsa på Talets Grund) var så framgångsrikt? Först när det naturvetenskapliga läsetablissemanget utvärderar de egna insatserna och effekten av dessa på resultaten, och då inte i någon abstrakt normalfördelningskurva, utan i huruvida eleverna faktiskt läser mycket och förstår vad de läser. Då kan vi se vilka metoder som har varit mest verksamma!

Johan Kant, kunskaps- och resultatstrateg i Norrtälje kommun

• Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Grundskolläraren

LÄS ALLA TIDIGARE ARTIKLAR I DEBATTEN

Debatt: Skoja inte bort Özz Nûjens insikter om svenska språket

Replik: Nej, fonologisk medvetenhet är inte passé

Replik: Därför är jag kritisk mot läsetablissemanget

Replik: Kant har fel om ”läsetablissemanget” i Sverige