Debatt: Hindret för högläsning som vi sällan talar om

Hindret jag talar om är den psykologiska tröskeln att som lärare våga läsa högt för sin klass. Frågan är inte bara vad vi gör – utan hur vi gör det, och med vilket mandat.

Jag vill i denna artikel lyfta en aspekt som sällan får utrymme i pedagogiska samtal: behovet av att stärka lärares trygghet och mod att ta plats i klassrummet genom högläsning, särskilt i mellan- och högstadiet.

Anne-Marie Körling har vid flera tillfällen betonat att ”högläsning är en läsfrämjande undervisning. Det finns en sådan kraft i en lärares röst”. Det är ett kraftfullt påstående – och det är också min erfarenhet. Under mina år som lärare och handledare har jag deltagit i otaliga samtal om läsning och läsförståelse. Oavsett sammanhang har diskussionerna alltid återkommit till högläsningens unika potential.

”Vad gör jag när de skrattar åt mig?”

Samtidigt dyker det nästan alltid upp en motfråga från kollegor: ”Hur gör jag för att få eleverna att lyssna? Vad gör jag när de skrattar åt mig? Och varför känns det så svårt att läsa högt i äldre årskurser?”

Dessa frågor saknas ofta i den pedagogiska diskussionen, trots att de utgör verkliga hinder i praktiken. Det är inte ovanligt att högläsning helt försvinner efter årskurs tre, ersatt av tyst läsning – en metod som visserligen kan skapa arbetsro, men som sällan leder till fördjupad förståelse utan gemensamt samtal och kontextualisering.

Vi vet att elever som läser flytande men saknar läsförståelse ofta försvinner i mängden. Tyst läsning, särskilt utan strukturerat efterarbete, riskerar att cementera dessa skillnader. Här erbjuder högläsningen ett viktigt verktyg – inte bara för att modellera språk och text, utan för att skapa en gemensam, social läsupplevelse.

Men för att det ska bli verklighet måste vi också våga ta den didaktiska makten över klassrummet.

En kollega till mig genomförde ett projekt i årskurs 7 där ”Harry Potter och de vises sten” lästes högt – av läraren. För att rama in stunden och skapa struktur bar läraren ett par runda glasögon under läsningen. Eleverna fick färglägga medan de lyssnade, så länge de inte störde. På tavlan fanns varje dag frågor kopplade till innehållet, till exempel: ”Vilken är bokens stämning i dagens kapitel? Vem står i centrum i handlingen?”

Inför varje lästillfälle gavs en kort genomgång av relevanta begrepp. Efter boken såg klassen filmen och avslutade med ett skrivprojekt där eleverna fick skapa egna fortsättningar. De första veckorna möttes läraren av fniss och suckar – men genom tydlighet, uthållighet och kommunikation om syfte och ramar, blev projektet något eleverna började uppskatta.

Det visar på det pedagogiska ledarskapets betydelse. Den som har mandat att undervisa i matematik, grammatik eller NO har också mandat att leda en litterär upplevelse.

Elever i alla åldrar behöver förebilder

Här har vi som är handledare, förstelärare eller skolledare ett särskilt ansvar. Om högläsning är en erkänd och forskningsförankrad metod, måste det också skapas forum för att träna på det – tillsammans. Kollegor måste få möjlighet att pröva, misslyckas, få återkoppling och växa i sin lärarroll. Modet att högläsa inför en grupp kommer inte ur tomma intet – det behöver näring i form av kollegialt stöd, trygg arbetsmiljö och ledningens tydliga mandat.

Att högläsning inte måste vara strikt eller allvarlig understryks av många erfarna pedagoger. Körling har till exempel lyft fram Pippi Långstrump som en möjlig högläsningsfigur i alla åldrar – inte bara i de lägre skolåren. Här finns en viktig påminnelse: elever i alla åldrar behöver förebilder, inte minst litterära. Att som vuxen våga vara lite lekfull – sätta upp håret i tofsar, placera en Pippi-docka på skrivbordet, eller bjuda på sockerdricka mitt i boken – är inte att förlora auktoritet, utan att visa närvaro, kreativitet och engagemang.

Lärare som vågar läsa högt, även när det känns utmanande, gör något viktigt: de visar att lärande är en gemensam resa, där rösten, berättelsen och rummet samspelar. Det är dags att högläsning får ta sin rättmätiga plats – inte bara i de teoretiska rummen, utan i det praktiska klassrumsarbetet. För att det ska ske behöver fler av oss våga äga vårt klassrum – och stå stadigt i den berättande lärarrollen.

Liselott Wågdalen, mentor, förstelärare i svenska med fokus på tidig läsinlärning samt daglig högläsare.

• Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Grundskolläraren

LÄS ÄVEN

Körling: Högläsning ger vinster som inte går att mäta

Så får hon eleverna att förstå varför läsningen är viktig

Så stöttar föräldrar sina barns läs- och skrivutveckling

Ny rapport: Tidig högläsning viktig för barns läsvanor

Läraren om läsning: Så kan ni föräldrar hjälpa till!