Puls för lärande – en myt?

Het fråga. Leder puls­träning verkligen till höjt meritvärde? Foto: Shutterstock

Allt fler skolor inför nu pulsträning, även kallat puls för lärande, PFL, med motiveringen att det leder till ökad måluppfyllelse och höjda meritvärden. Men det sambandet har på senare tid skarpt ifrågasatts i P4 Sjuhärad och Borås Tidning av Anita Norlund, docent i pedagogiskt arbete, och Magnus Levinsson, universitets­lektor i pedagogiskt arbete, vid Högskolan i Borås.

– Vi har inte kunnat hitta någon vetenskaplig forskning som visar att puls för lärande kan förbättra elevers resultat och höja deras betyg, förklarar Anita Norlund när miVIDA ringer upp för att höra vad som ligger bakom kritiken.

Det som ofta hänvisas till som forskning inom området har, enligt henne, vid närmare granskning visat sig bestå av skolors egna utvärderingar. Inte ens pionjärerna på Naperville Central High School utanför Chicago, USA, visade sig ha genomfört någon vetenskaplig studie när Magnus Levinsson kontaktade dem.

– De berättade att de har gjort egna utvärderingar men att det aldrig har gjorts någon vetenskaplig studie av deras projekt. De har tackat nej till forskare som velat granska deras resultat eftersom de upplevde att forskarna var så besvärliga och krävde kontroll över allt runtomkring. Det tolkar jag som att de inte har varit så intres­serade av att få veta om det finns ett verkligt samband eller inte, säger Anita Norlund.

På frågan om vad skillnaden är på vetenskapliga studier och skolors egna utvär­d­er­ingar – som ofta svart på vitt kan visa att skolans meritvärde har höjts sedan PFL infördes på schemat – svarar hon att utvärderingarna vanligtvis är gjorda på ett sådant sätt att det inte går att säga att det verkligen är pulsträningen som höjt elevernas betyg eller om det är något annat.

Avsaknaden av vetenskapliga studier av sambandet mellan pulsträning och förbättrade resultat väcker enligt Anita Norlund och Magnus Levinsson frågan om det finns andra, och billigare, sätt att uppnå det önskade resultatet än att köpa in dyra pulsband.

Det är främst tre saker som de båda Boråsforskarna vänder sig mot när det gäller PFL och retoriken runt metoden. Det första är att man ger en felaktig bild av vad lärande är.

– Det finns risk att elever tror att det räcker med att höja pulsen för att de ska lära sig mer men lärande är så mycket mer komplext än så, säger Anita Norlund.

Det andra handlar om en fråga som sällan berörs i debatten, nämligen vad satsningar liknande PFL gör med idrott och hälsa som bildningsämne. Bildning i, om och genom rörelse har viktiga egenvärden och bidrar på ett unikt sätt till att forma samhällsmedborgare i enlighet med skolans övergripande ändamål och mening, anser Anita Norlund och Magnus Levinsson. Dessa egenvärden menar de är mer än tillräckliga för att erkänna och stärka idrottens plats i skolan. Frågan som de tycker behöver ställas är om dessa egenvärden riskerar att undermineras när fysisk aktivitet främst betonas som en hävstång för elevers lärande i andra ämnen?

Det tredje är att äpplen och päron blandas så fort som PFL ifrågasätts. När PFL lanseras beskrivs metoden som puls­pass om tjugo minuter, två gånger i veckan med två timmars efterföljande lektioner i ett urval av ämnen. Också förväntat puls­intervall beskrivs detaljerat och bör enligt uppgift ligga på 65–75 procent av maxpuls. Motiven handlar främst om förbättrat lärande, ökad måluppfyllelse och skolors höjda meritvärden.

Men när PFL försvaras handlar beskrivningen i stället om fysisk aktivitet i allmänhet, inte just pulsträning utifrån vissa givna premisser, och om att det är rörelse i sig som är det viktiga. Resultatet som eftersträvas handlar nu i stället om arbetsro, ökad koncentrationsförmåga, förbättrad hälsa och allmänt ökat välbe­finnande.

– I försvaret skrivs kritiker alltså på näsan med allmänna självklarheter och det sker en olycklig glidning bort från den specifika sak som frågan handlar om, nämligen huruvida det finns vetenskapligt stöd för PFL och om detta stöd kan motivera de miljonbelopp som nu satsas, säger Anita Norlund.

Hon betonar att hon inte ifrågasätter att fysisk aktivitet är bra för hälsan.

– Men jag vänder mig mot den oheder­liga lanseringen av metoden Puls för lärande. Om det är förbättrad hälsa eller studiero man vill uppnå borde man kalla metoden för Puls för förbättrad hälsa eller Puls för studiero och inte Puls för lärande. Lärande är, som sagt, mycket mer komplext än så.