Jätteklassen sänker stressen och höjer lärarna

De kallar det för ”flodvågen”, när alla 51 elever strömmar ut i korridoren samtidigt. I dag är 48 av dem på plats, och det kommer att höras. Före vågen hinner Sanna Kjellqvist meddela allihop:

– Nu får ni en kort rast innan vi börjar med monstersvenska!

När de gick i tvåan hette de 2A, 2B och 2C. Nu heter de bara årskurs 3. Att klasserna slogs samman beror delvis på att de tappade ett drygt tiotal elever till en friskola, vilket med all sannolikhet hade lett till två klasser i trean med minst 25 elever i varje. Det ville Sanna Kjellqvist, Anna Asplund och Kicki Nordlander undvika.

Men det berodde i än högre grad på det växande och lyckosamma samarbetet dem emellan som påbörjades redan i förskoleklass – de hade allt oftare gått mellan varandras klasser, ordnat lärarbytardagar, haft temaarbeten över klassgränserna.

”Häftigaste förändringen jag varit med om”

Inför trean var de mogna att ta ett steg till.

– Vi hade alla tre etablerat relationer med alla elever, säger Kicki Nordlander. Och vi hade blivit synkade, vi tänker så lika, både vad gäller pedagogik och regler.

Och så lägger hon till:

– Jag har varit lärare i 27 år, detta är den häftigaste förändringen jag varit med om.

Rektor Veronica Heller Nilsson var aningen undrande inför deras idé, men hon hade sett hur väl de jobbar ihop. Det var värt att testa.

– I dag är jag väldigt nöjd med hur det blev, säger hon.

Nu växer ljudnivån i korridoren, flodvågen har vänt. De 48 barnen samlas i ett av de tre klassrummen i deras ”egen” korridor. Utmed väggarna i korridoren hänger en del av deras arbeten, arbeten som i en ”vanlig” klass skulle ha hängt i ett klassrum.

Det blir lite trångt när de inleder lektionen med en ”storsamling”, ett tiotal barn behöver sitta på golvet. När de har längre pass i storklass sätter de sig på små madrasser. Men nu ska de inom kort delas in i tre olika ”monstergrupper”. Uppgiften, som de redan arbetat med, är att ”skriva en saga med forntidstema”.

”Monstergrupperna” underlättar nivåindelning

Och nu kommer den kanske allra klurigaste fördelen med lärarnas modell. På tavlan är eleverna indelade i röd, blå och gul monstergrupp. Barnen i den röda gruppen är nästan klara, barnen i den blå ligger mitt emellan och i den gula har de mest arbete kvar.

– Ja! Vi är båda i blå gruppen, säger en pojke och går i väg med sin kompis till det blå monsterklassrummet där Kicki Nordlander ska hjälpa dem.

Fördelen är uppenbar: Nu kan var och en av de tre lärarna lägga sin undervisning på rätt nivå. Anna Asplund i ena änden med den gula gruppen kan koncentrera sig på eleverna som behöver mest stöd – och Sanna Kjellqvist i den andra änden kan ge den röda gruppen mer utmanande uppgifter. Men dörrarna mellan klassrummen är alltid öppna, så eleverna kan röra sig mellan dem om de vill få hjälp av en annan elev eller lärare i en annan grupp.

Anna Asplund beskriver känslan av att ha arbetat på det här sättet i snart ett år:

– Det är fantastiskt att slippa stresspåslag, att slippa känna att man inte kan hjälpa alla elever.

Eleven: ”Bra att byta ofta”

Barnen själva då? Det var lite förvirring i början, oklart vad de skulle göra i vilket klassrum, och lite oro över att inte sitta med kompisen längre. Men i dag visar utvecklingssamtalen att de är nöjda, många berättar hur roligt det är att ha fått nya kompisar.

Och flera påpekar att de lär mer av varandra nuförtiden, som Tove Stattin:

– När man sitter med vissa kompisar får man för lite gjort, det är bra att byta ofta.

Det är förstås en omställning att lämna sin klass och bli del av en storklass, men det lade sig snabbt när eleverna blev trygga i att de fick fortsätta att träffa sina kompisar och mentorer.

En tjej berättar att hon numera går till vem som helst av sina tre lärare. Men så lägger hon till, med viskande röst: ”Helst går jag till Sanna, men säg inte det till Kicki och Anna, de kan bli ledsna.”

Och barnens föräldrar då? Hur har de reagerat?

– En klass med 51 elever!? De tyckte det lät konstigt, några var tveksamma i början, svarar Sanna Kjellqvist. Men flera av dem konstaterade att ”ni verkar ha koll”, de litade på oss.

Inget givet framgångsrecept

Förra hösten var Skolinspektionen på skolan, bland annat tittade man på den udda lösningen i årskurs tre. Efteråt sa de till rektorn att det var ”bland det bästa de sett”.

– De pratade med eleverna också och var fascinerade över hur bra det fungerade.

Men att det ska fungera är långt­ifrån självklart. Schemaläggningen har varit en utmaning. När ska eleverna vara i monstergrupper? När ska de vara i sina ”basgrupper” (ett slags klassindelning under storklassen)? När finns tid för planering?

Det har varit många diskussioner och de tre lärarna har inte alltid varit överens.

– Att vi känt varandra sedan förskoleklass har varit en förutsättning, säger Sanna Kjellqvist. Vi vågar vara helt öppna mot varandra och låta frustration pysa ut när det behövs. Men det har varit väldigt få konflikter.

Varje lärare ansvarar för ”sina” ämnen

Sanna Kjellqvist ansvarar i första hand för bild och teknik, Anna Asplund för NO och Kicki Nordlander för SO. Men planeringstiden löser de – genom att ha samplanering.

– Om jag är borta kan Anna och Kicki lägga upp planeringen, säger Sanna Kjellqvist. Jag litar på att de gör det på ett bra sätt, vi är så samkörda.

Innan dagen är slut samlar de barnen i storklass igen, berättar lite vad som händer resten av veckan. Ibland har de längre stunder ihop i storklass, till exempel när de ser en film.

– Det skapar en samhörighet, stärker känslan av att de tillhör en och samma klass, säger Sanna Kjellqvist. Det häftigaste var i julas, när 49 barn bakade pepparkakor tillsammans. Hemkunskapsläraren trodde inte sina ögon när hon stack in huvudet i salen!

LÄS ÄVEN:

Debatt: ”Tvålärarskap en investering med hög avkastning”

Undervisningen lyfte när de slog ihop sina klasser

Forskarnas förslag: Maxtak för mindre klasser

Tvålärarskap lyfter idrotten: ”En enorm lyx”