Så stöttar du adopterade … och deras föräldrar

Fjärilar i magen, spänning och förväntan. Att börja i skolan och på fritidshem är en stor sak för alla barn. Men för adopterade barn, som redan varit med om flera separationer och stora förändringar kan det bli extra tufft. Det blir också allt vanligare att barnen som kommer till Sverige är äldre. Många har hunnit bli flera år och vissa har redan nått skolåldern när de kommer till ett helt nytt land, nya föräldrar att knyta an till, nytt språk och ett helt nytt sammanhang.

– Man måste förstå att det behövs en helt annan ingång och andra strategier för att möta de här barnen. Det går inte att se till barnets faktiska ålder, säger förskolläraren Annabel Ronnehed som arbetar på Spira, en öppen pedagogisk verksamhet för adopterade och deras föräldrar i Stockholm.

Även om alla adopterade barn är olika finns det några gemensamma nämnare som kan vara bra att tänka på. Som att det kan finnas en känslighet för just separationer och förändringar. Därför kan det vara bra att satsa extra på att förbereda barnet inför övergången från förskola till skola och fritidshem. Kristina Lindstrand, psykolog som arbetar mycket med adopterade barn i skolan, föreslår att man utser en, eller gärna två, pedagoger som lär känna barnet lite extra. Blir en sjuk finns förhoppningsvis den andra på plats. Deras uppgift blir att stötta barnet när det behövs och föra en tät dialog med föräldrarna om hur det går för barnet.

Det är viktigt att man inte bara problematiserar, utan utgår från det som fungerar och förmår att möta barnet med glädje och nyfikenhet

– Föräldrarna behöver också känna sig trygga i allt det nya. Vissa har inte hunnit vara föräldrar särskilt länge. Det behöver pedagogerna ha en förståelse för och ge lite tätare rapporter om hur det fungerar, ungefär som i förskolan, säger hon.

En annan gemensam nämnare för de flesta av barnen är att de tillbringat en tid på barnhem. Det är en tuff miljö. Hur kärleksfull personalen än är så är det i regel få vuxna och hård konkurrens om uppmärksamheten. I den miljön utvecklar barn olika strategier. Vissa blir till exempel utåtagerande och andra blir till lags och alltid glada, utåt. Glada barn får helt enkelt mer uppmärksamhet. Men den glada fasaden behöver inte betyda att allt står rätt till. Så för att förstå och kunna möta barnet på bästa sätt behöver fritidshemmet ha bakgrundsinformation om barnet. Alla adopterade har sin egen historia och har påverkats på olika sätt av vad de varit med om. Kristina Lindstrand tycker att personalen ska sätta sig med föräldrarna och låta dem berätta så mycket de vill om sitt barn.

– Det är viktigt att även tänka på barnets integritet, men med mer information blir det lättare att förstå barnets reaktioner i olika situationer, säger hon.

En annan konsekvens av bristen på vuxen närvaro på barnhemmen är att de inte får hjälp med den sociala leken. Det kan bli lite av djungelns lag. Annabel Ronnehed konstaterar att barnen helt enkelt inte fått lära sig de oskrivna reglerna.

– Vi vuxna behöver visa hur man gör för att börja en lek, hur man ber att få vara med och hur man säger ifrån. Och vem de kan gå till om de behöver hjälp, säger hon.

Särskilt svårt kan den biten vara om barnet inte hunnit utveckla sitt språk så väl. Det är också en större utmaning för adopterade barn än för barn som kommer hit tillsammans med sin familj, eftersom de inte har kvar sitt modersmål. Många har dessutom ett ganska torftigt språk från början eftersom det begränsade samspelet med vuxna på barnhemmen gör att barnen mest pratar med andra barn.

– Då är det bra att jobba med bilder och även tecken. Det brukar vi använda oss av på Spira eftersom man har sett att barn lär sig tecken snabbare än tal, säger Annabel Ronnehed.

Hon menar att skolan och fritidshem i arbetet med de adopterade barnen kan hämta mycket från förskolans arbetssätt. Som att börja i det lilla, kanske introducera ett rum i taget och visa tydligt vad man kan göra där innan man går vidare till nästa rum. Och precis som Kristina Lindstrand tycker hon att man ska utse en huvudpedagog som kan hålla sig nära barnet, särskilt de första veckorna, och hjälpa till vid övergångar och i det sociala samspelet.

– Gör man den satsningen så kommer det att göra enormt stor skillnad längre fram, säger hon.

Adopterade barn kan ofta känna sig rotlösa och ensamma i sin situation. Deras bakgrund väcker också nyfikenhet och lockar fram oförsiktiga frågor från omgivningen. Det är därför bra att diskutera igenom med föräldrarna hur de vill att man ska prata om adoptionen. En viktig grundprincip när det kommer frågor från kompisarna är att aldrig använda barnet som exempel utan prata om adoption i allmänhet, hur det går till och varför. Och ifall det kommer kommentarer om barnets utseende, eller rasistiska kommentarer, så kan de här barnen behöva lite extra stöd.

– Man ska förstås stötta alla barn i de lägena men adopterade barn har inte samma strategier med sig hemifrån som barn som ser likadana ut som sina föräldrar. Och det är inte lätt för föräldrarna att veta hur de ska göra sitt barn tryggt med hur det ser ut, säger Annabel Ronnehed.

När barnet börjat landa, bli tryggt och har lärt sig språket kan det också hända att personalen får barnets förtroenden. Vissa börjar berätta vad de varit med om i sina ursprungsländer och det kan vara förfärliga historier som kanske inte ens föräldrarna fått vetskap om.

– De här förtroendena måste man vara beredd på. Men samtidigt som vi vet allt det här är det viktigt att vi inte bara problematiserar, utan utgår från det som fungerar och förmår att möta barnet med glädje och nyfikenhet. Och alltid backar upp barnet, säger Annabel Ronnehed.