Så stoppar du pratkvarnen
Verktyget »Splainers« och andra självupptagna snackare stjäl tid och energi. Här får du tips på hur du hanterar dem, eller kanske kommer till insikt om att du är en själv.
Foto: Istock
Det finns gott om diverse pratkvarnar som tar stort utrymme, på jobbet eller privat. Att de uppfattas som tröttsamma eller rent av irriterande är inga konstigheter, enligt retorikexperten Nina Buchaus. Likaväl som man kan irritera sig på den som bara sitter tyst.
– Det beror på att det blir en obalans. För att ett samtal ska vara balanserat ska alla prata lika mycket. Två personer ska prata 50 procent var, fem personer 20 procent var och så vidare. Det gäller i de flesta sociala sammanhang, säger hon.
Ett av förra årets mest omtalade nyord var mansplaining som har sitt ursprung i författaren Rebecca Solnits essä Män förklarar saker för mig. Även om ordet är nytt är fenomenet gammalt och kan också gälla kvinnor, därför används allt oftare det könsneutrala splaining.
– En splainer förklarar saker för andra, för detaljerat och för länge. Det kan dessutom röra sig om sådant som lyssnaren vet bättre, säger Nina Buchaus.
Avbryt mitt i och vänta inte på en lucka, för det kommer aldrig bli någon.
Splaining är en härskarteknik och kan vara både medveten och omedveten. Ta ett planeringsmöte på jobbet: Lisa har kanske ingen aning om att hon förklarar det ni redan vet eller någon kan bättre, hon är bara väldigt engagerad.
– Stötta då varandra i gruppen. Bekräfta Lisas idé och gå sedan vidare, hjälp henne genom att ta över: »Ja, vi vet vad du talar om, vi har också erfarenhet av den processen.« Eller hjälp någon annan in i samtalet: »Håller du med Karin? Du är ju experten hos oss«, säger Nina Buchaus.
En underkategori till splainern är idétjuven. Under flera minuter har du grundat för en idé när idétjuven rycker in och lägger fram i stort sett samma förslag.
– Var då snabb och ta tillbaka ägandeskapet! Säg att det är »jätteroligt att du gillar min idé« och fortsätt sedan prata om den, säger Nina Buchaus.
Nyckeln i alla situationer är ansvar. Du har alltid ett val och sedan tar du ansvar för det, för att kliva fram eller vara tyst. Om valet är medvetet känns det oftast bättre inombords, risken minskar att du ska känna dig överkörd eller bitter.
Det finns flera strategier att välja mellan då du utsätts för pratmakare, en är att agera: kliva fram, bryta mönstret och ta över. Får du en föreläsning om svenska skolan av bordsgrannen på middagsbjudningen kan du säga: »Det här är min arbetsvardag, jag vet redan det här« och sedan tar du över stafettpinnen och berättar ur ditt perspektiv. Alternativt på jobbmötet: »Nu har du förbrukat din taltid om vi alla ska hinna prata lika mycket.«
– Var beredd på att det kostar, att personen kanske blir sårad eller arg. Men stå över det, ta det inte personligt, säger Nina Buchaus.
När du agerar ska du inte inleda med att förklara eller försvara eller ta till andra förminskande signaler. Låt bli att hålla för munnen, mumla, tala med gäll röst eller undvika ögonkontakt. Använd inte ord som faktiskt, kanske och precis. Tydlighet är A och O. Tänk inte att personen som har hållit låda i evigheter borde se flackande blickar, otåliga rörelser, att ingen bekräftar. Alla uppfattar inte sådana signaler och behöver hjälp på traven.
Att avbryta är ett annat sätt att agera. Försök göra det snyggt:
– Se glad ut! Höj energinivån! Snappa upp övergångar: »När du säger landet kommer jag att tänka på min semester ...« Avbryt mitt i och vänta inte på en lucka, för det kommer aldrig bli någon, säger Nina Buchaus.
Om det känns olustigt kan du luta dig mot tanken att du tar ett demokratiskt ansvar, det är demokratiskt att fler får prata.
En annan strategi är att acceptera, gilla läget. Ibland känns det inte värt att agera, till exempel om det är infekterat mellan personer.
– Då är det bättre att luta sig tillbaka och lyssna, låtsas att man är psykolog och prataren patient. Det känns bättre för en själv om valet är medvetet, säger retorikexperten.
Du kan också välja att avgå. På en middag eller mingelfest, till exempel, när du inte behöver stå ut, när du har känslan av att vara kidnappad.
– Rikta fokus åt annat håll, vänd ryggen till och börja prata med någon annan – eller hitta på en ursäkt och gå. Det handlar om att våga, strunta i rädslan för att uppfattas som ohövlig, säger Nina Buchaus.
Man kan tänka att var och en har eget ansvar för att ta plats men det är också viktigt att man hjälps åt i gruppen. Nina Buchaus ger ett personligt exempel; hon brukar promenera tillsammans med några goda vänner varav två, inklusive hon själv, är pratglada medan två är mer av den lyssnande och inkännande karaktären:
– Risken finns att vi som är extroverta i vår kommunikation tar över men vi har styrt upp det så att alla får lika mycket taltid: Nu är det din tur och så vidare. Det fungerar jättebra!
När samtalet är balanserat behöver ingen känna att den inte har fått eller gett plats, har hunnit med att prata eller lyssna på någon. För precis som vi inte vill utsättas för pratkvarnar vill nog de flesta av oss inte vara en själv.
