Med dikten i centrum

Jag har aldrig varit i Spanien. Jag har aaaldriiig varit i Spanien. Jag har aldrig varit i Spanien. Jag har aldrig varit i Spanien. Det röda rummet surrar av ”jag”, ”aldrig”, ”varit” och ”Spanien”. Det är klass 8A i Primaskolan i Umeå som smakar på orden och diskuterar hur olika betoningar påverkar frasens innebörd.

Det är den första december och det krispiga vinterljuset lyser upp salen som en gång i tiden tillhörde Västerbottens regemente. Nobelprojektet, som pågått sedan höstlovet, börjar gå mot sitt slut. Om två veckor är det dags för den årliga Nobelfesten då åttorna hyllas med bland annat middag och poesipris. Eftersom projektet, förutom poesi, omfattar fysik och idrott avslutas festligheterna med styrdans, berättar svensklärare Terese Isaksson.

Koll på klassen. Åttorna i Primaskolan i Umeå arbetar med Nobelprojektet. Svensklärare Terese Isaksson går runt och ser till att alla kommer i gång med gruppuppgiften.

Men tillbaka till klassrummet. Här är det tydligt vad eleverna arbetar med. På väggarna sitter klassernas gemensamma dikter och i fönstersmygen ligger en trave diktsamlingar och antologier.

Dagens lektion började med en kort koll av de haikudikter som eleverna haft i läxa att skriva. Någon har varit sjuk, men börjar snabbt att skalda och räkna stavelser. En flicka har skrivit om sin avsky för tomater. En annan om sommaren och en pojke om hösten. Tillsammans väljer grupperna ut en haiku som skribenten läser upp inför klassen.

I nästa moment ska klassen få se två filmklipp där poeter läser en egen dikt. Deras lärare tipsar dem om att ”härma” en poet när de senare själva ska läsa upp en.

Först väcker Bruno K Öijers dramatiska uppenbarelse ett förvånat fnitter, sedan knäpptyst fascination.

– Vad säger ni? undrar Terese Isaksson.

– Jag tycker det var jätteroligt, säger en flicka och visar hur han gjorde med händerna.

– Han hade jättelånga pauser, säger en annan.

– Man hinner tänka mellan pauserna, håller någon med.

Även klippet med Kristina Lugn väcker känslor.

– Hon var typ trött. Det var jättelångsamt och tydligt. Hon drog ut mycket på orden, påpekar någon.

– Jag tycker att det var ganska normalt jämfört med honom, fyller bänkgrannen i.

Terese Isaksson leder raskt in lektionen i nästa steg som är muntlig framställning. Nu ska eleverna, parvis, välja en poet och en dikt, analysera den och koppla till poeten samt slutligen läsa dikten högt. När det, efter två lektioner, är dags för uppläsning kommer klassen att delas på mitten och varje elev får läsa för hälften av klasskamraterna. Uppgiften bedöms.

Det gäller att verkligen träna flera gånger och gärna kunna en bit utantill, poängterar deras lärare.

– Fundera på olika tempon och vad som ska betonas. Var passar paus? Träna på att titta upp på olika sätt. Är det läskigt kan man titta på olika punkter i rummet, tipsar hon.

Det går snabbt för de flesta par att välja en poet. Terese Isaksson förklarar att tempot, med korta uppgifter, är en del av arbetssättet. Vissa elever tycker att det är svårt att skriva, därför är det bra att ta ner ambitionsnivån lite. Det viktiga är att våga.

– Det är inte tänkt att man ska sitta och fila länge på dikterna. Har alla bara tjugo minuter på sig får det bli lite tokigt. Det tokiga är ibland det mest fantastiska.

Innan klassen släpps lös repeterar hon de olika stildragen de har arbetat med och låter några elever förklara vad anafor, allitteration och metafor betyder.

– Poesi är effektivt och ger eleverna möjlighet att träna på det muntliga en gång till. Mycket av det vi har arbetat med tidigare, som liknelser, budskap och att läsa mellan raderna, har vi gått ett steg djupare med.

Listan med poeter är lång, men det är också fritt att välja en egen. Terese Isakssons förslag bygger på vad som finns i biblioteket, läromedel och vad hon själv har hemma i bokhyllan.

– Jag försöker få en blandning av klassiskt och modernt, folkligt och mer smalt.

Någon googlar på Sara Hallström. Ett par väljer Göran Greider för att han har ett roligt namn. Frida och Lisa väljer Tomas Tranströmer. De har läst några dikter av honom och tycker om dem. Lisa letar fakta och Frida efter dikter. De upptäcker att han även var översättare och psykolog och fått många priser.

– Jag tycker att det är jätteroligt att arbeta med poesi. Det är det roligaste på svenskan. Det är kul att få vara kreativ och skapa saker, säger Lisa på väg ut ur klassrummet.

När salen är tom igen visar Terese Isaksson runt och berättar om dikterna på väggarna. På ett ställe sitter en gemensam dikt om det amerikanska valet. Tanken var att klassen skulle skriva om den nyfallna snön, men dagen efter valet var det mycket känslor i omlopp så eleverna skrev om det i stället.

Prisad poet. Kunskap om författaren kan ge nycklar till hur dikten kan tolkas.

Att poesin får ta mycket plats hänger samman med Primaskolans kulturprofil. Ämnesövergripande projektarbeten är en av grundstenarna.

Alla projekt börjar med en schemabrytande aktivitet. I år klädde de tre lärarna ut sig till Nobelpristagare och dansade styrdans, berättar Terese Isaksson.

– Sedan kastade vi oss in i poesins värld. Vi har läst, analyserat och skrivit olika sorters poesi.

Elevernas inställning till poesi varierar. Terese Isaksson började med att låta klassen diskutera vad poesi är. Det blev många ord som ”gammeldags”, ”svårt” och ”gubbe med skägg”. Men den attityden försvann ganska snabbt när de fick tolka en text till en låt. Det blev allt från Britney Spears till hårdrock.

– Då föll polletten ner och de insåg att det inte var så dumt ändå.

Dikter väcker känslor och det finns saker som går att vrida och vända på. Hon tar Sapfo som exempel.

Jag är ... På väggarna i klassrummet åttornas gemensamma dikter.

– Det är häftigt att läsa en 2 000 år gammal dikt och kunna känna igen sig i känslan. Eleverna fick testa att skriva en dikt inspirerad av Sapfo och en hyllningsdikt inspirerad av de gamla grekerna.

Hon tror inte att det är vanligt att arbeta så länge med poesi, men anser att det är väl använd tid.

– Det är processen som är det viktigaste. På slutet får de lite mer tid att bearbeta de dikter de valt ut att tävla med. Det är dem jag bedömer som text.

Det som kan vara svårt är att få alla att hänga med. Det gäller att eleverna håller ungefär samma tempo när de ska skriva eller analysera en dikt.

– En del är lite ovana vid att skriva på det här lite friare sättet. Den vanligaste frågan är ”Hur långt ska jag skriva?” Jag svarar ”Tills du är klar!”