Hållbar slöjd ger många möjligheter

Hållbar utveckling är som klippt och skuren för slöjdämnet. Här finns många möjligheter, visar en ny avhandling.
Foto: Pixabay

Anna Hofverberg, i botten själv slöjdlärare, undersöker i sin avhandling hur utbildning för hållbar utveckling tas in i grundskolans slöjdundervisning. Det har funnits med i ämnets kursplaner sedan Lgr11, bland annat genom skrivningar som att ”eleverna ska få förståelse för resurshushållning genom till exempel reparationer och återbruk” och att de ”ska ges förståelse för olika material och hur de produceras utifrån ett hållbarhetsperspektiv”. I mångt och mycket ses dessutom slöjdande i sig alltmer som en hållbarhetsaktivitet, säger Hanna Hofverberg.

Min studie visar att eleven alltid skapar någon form av relation till materialet.

– Men hållbar utveckling är ett normativt begrepp. Man förutsätter ibland att vi alla är överens om vad det innebär, men så är det inte. Det finns så många olika perspektiv på det, alltifrån social och ekonomisk till ekologisk hållbarhet. Min avhandling fördjupar och problematiserar vad det innebär när slöjdande görs till en fråga om utbildning för hållbar utveckling, säger Hanna Hofverberg.

Avhandlingen består av fyra delstudier. I den första gör Hanna Hofverberg kvalitativa analyser på texter från tre olika tidsepoker: 1900, 1968 och 2017. Totalt analyserar hon texter från sju olika hantverksrörelser, från Arts and crafts som uppstod som en reaktion mot industrialismen runt förra sekelskiftet till dagens hantverksrörelser som rymmer många olika hantverk.

Hon vill ta reda på vad dessa rörelser menar att slöjdande kan bidra med för att skapa ett mer hållbart samhälle och undersöker vad rörelserna anser är syftet med att lära sig slöjda, vilka förmågor som värderas för att uppnå syftet samt vilket undervisningssätt som förordas.

– Resultatet visar att slöjdande kan peka mot olika hållbarhetsmål och att undervisning och lärande också måste förstås i relation till det. I exempelvis Arts and crafts-rörelsen betonas glädjen över att få slöjda kvalitativa produkter och att känna till hela processen, medan ”maker”-rörelsen betonar glädjen över att vara innovativ och kreativ.

Båda lyfter alltså fram glädjen till slöjdande, men didaktiskt tar de sig uttryck på olika sätt vilket får konsekvenser för undervisning och lärande, konstaterar Hanna Hofverberg.

De följande tre delstudierna i avhandlingen bygger på observationer genom videofilmer från ett slöjdklassrum i årskurs åtta under en termin. Eleverna hinner under denna period med två projekt: ett om återbruk samt ett i broderi.

– I återbrukandet studerade jag elevernas lärandeprocess, säger Hanna Hofverberg.

Resultatet visar att eleverna fick många idéer när de ställdes inför uppgiften att göra en ny produkt av ett annat plagg som redan hade en form. Men det begränsade också möjligheterna och försvårade processen.

– Det var med andra ord inte bara för eleverna att återbruka, säger Hanna Hofverberg och tar som exempel upp att en av eleverna ville göra en grytlapp av ett gammalt fleecetyg. Detta satte läraren stopp för på grund av sin materialkunskap. Fleece består av plast som smälter vid hög temperatur och lämpar sig alltså inte att göra grytlappar av.

– Eleven sa då att det inte spelade någon roll, han hade ändå inte tänkt använda grytlappen. Här uppstår ett intressant dilemma, för ingenstans i kraven för uppgiften fanns något om att den nya produkten skulle användas. Å andra sidan, blir det verkligen hållbar utveckling om det återbrukade inte används?

Hanna Hofverberg.

Hanna Hofverberg konstaterar att det estetiska och funktionella ibland kan hamna i konflikt med varandra, inte minst om aktiviteten dessutom ska bidra till hållbar utveckling.

– Det ger ytterligare en dimension till undervisningen och lärandet. Samtidigt skapar det många möjligheter eftersom hållbar utveckling blir väldigt konkret just i slöjdundervisning.

I broderiprojektet har Hanna Hofverberg fokuserat på elevernas relation till materialet, i det här fallet nål, tråd och broderiduk.

– Min studie visar att eleven alltid skapar någon form av relation till materialet.

Den kan vara känslomässig och handla om hur materialet känns. Men relationen handlar också om kunskaper om själva materialet och varför det beter sig som det gör, exempelvis varför en tråd delar sig på ett visst sätt.

I den fjärde delstudien fortsätter Hanna Hofverberg att studera relationen mellan eleven och materialet. Hon fokuserar då på vad eleverna själva uppmärksammar i mötet med materialet under återbruksprojektet.

– Resultatet visar att när slöjdande görs till en fråga om utbildning för hållbar utveckling kan det för eleverna handla om att göra hållbara produkter. Men det kan också handla om alla de relationer, normer och värden som eleverna skapar till materialet i själva aktiviteten. Jag kallar det för processinnehåll och det är viktigt att uppmärksamma för att förstå lärandeprocessen.

Avhandlingen sammanfattas i en så kallad kappatext där Hanna Hofverberg bland annat utvecklar metoder för vidare forskning samt ett slöjddidaktiskt språk.

– Det finns inte så mycket forskning om slöjdämnet och hållbarhetsfrågor. Jag kommer nu att påbörja ett projekt där jag studerar hur lärare konkret jobbar med hållbar utveckling inom slöjdämnet. Det är viktigt att synliggöra, inte minst med tanke på att estetiska ämnen ofta blir ifrågasatta.