Etik är mer än att resonera

Under åren som lärare kunde jag en och annan gång notera någon äldre kollega som tycktes samtala med sig själv. Då log jag överseende åt den som tycktes lite gammal, lite udda eller helt enkelt lite trött. Nu är jag själv där. Jag kommer på mig med att otyst resonera om det ena och det andra. Särskilt, skulle jag säga i mitt fall, om det handlar om etik.

Ett av de mer kända moraliska dilemman som använts i diskussioner om just etik formulerades av den amerikanske psykologen Lawrence Kohlberg: Huvudpersonen Heinz fru är svårt sjuk och i behov av en medicin som kanske skulle ge henne möjlighet att överleva. Medicinen finns tillgänglig men den har ett högt pris och apotekaren vägrar att sälja den billigare till Heinz, trots att denne inte kan få ihop till summan. Heinz bestämmer sig då för att stjäla medicinen. Frågan är om Heinz handlade rätt eller inte.

Kohlberg ville med sitt dilemma illustrera olika stadier i moralisk utveckling: från ett tidigare stadium, där lydnad eller självintresse styr valet av handling, till mer utvecklade stadier, där mänskliga rättigheter och en universell etik utgör grunden för moraliska ställningstaganden.

Det finns otaliga varianter av sådana här dilemman, och jag har själv under åren som lärare använt många, även med lärarstudenter. Men jag har blivit mer restriktiv. Varför ska man diskutera etik och moral utifrån mer eller mindre konstruerade dilemman?

Min tvekan har att göra med att resonerandet kring olika möjligheter så ofta verkar stanna vid att vara just resonemang. För etik är mer än att resonera och argumentera. Etik är att handla, att göra, att kämpa, att ta strid – och att enas om vad som är viktigt att bry sig om i våra liv och våra relationer.

Religionskunskapens kunskapskrav föreskriver i årskurs 6 att eleven ”kan föra resonemang om vardagliga moraliska frågor och vad det kan innebära att göra gott”. En liknande formulering finns för årskurs 9. Men bör inte barnen också få hjälp att lära sig hur man gör när man resonerar?

Det är ju en förutsättning för att de ska kunna delta i ett demokratiskt samtal om rätt och orätt, gott och ont när det gäller till exempel sexuellt likaberättigande, rasism eller brott och straff.

Problemet är inte att våra barn i skolan får träna sig i argumentation och resonerande. Bekymret är ifall denna bild av etik och moral blir den enda som räknas, den som är bedömbar mellan stegen A och F.

Moralens kärna är djupare än så. Den handlar om att ensam och tillsammans med andra göra mer än det som betyg kan fånga, mer än något rent rationellt och kanske också logiskt.

Mer och mer tror jag på att i undervisningen vända sig till de speglingar av människors moraliska utmaningar som skönlitteraturen, konsten, filmen, musiken och dansen erbjuder. Där gestaltas ofta en komplex verklighet, utan enkla för- och emot-resonemang, som fångar mer och mindre synliga dimensioner av vad det är att vara människa. På samma gång får komplexiteten vila i det vardagsliv vi alla lever.

Jag fortsätter för övrigt med mina etiska samtal på egen hand. Sällan handlar dessa samtal om dilemman.