Bara döda fiskar följer strömmen

Precis som många lärare använder jag mig till och från av film i undervisningen. Mina filmvisningar följer oftast ett visst mönster. Jag gissar att många lärare känner igen sig.

Först presenterar jag vilken film vi ska se. En del elever invänder direkt och säger att de hellre skulle vilja se någon annan film – som de då redan sett så klart. Jag säger då att de filmer vi företrädesvis ser i skolan är filmer som de flesta inte sett hemma. Det är så en kompensatorisk skola fungerar, men just det säger jag inte.

Någon av lektionerna efter att vi sett filmen påtalar någon elev att hen på grund av frånvaro inte sett filmen, eller så minns eleven helt enkelt inte filmen trots att hen var i klassrummet när filmen visades. Eleven tar oftast upp detta i samband med att någon form av examination planeras, då det blir tydligt att filmen ska ingå på något sätt. Så nu vill eleven gärna se filmen. Och det får eleven gärna, men det måste ske i skolans lokaler på en håltimme eller efter skoltid; jag lånar inte ut skolans dvd-skivor. Detta faktum leder nästan alltid till att eleven påstår sig kunna finna filmen på egen hand. Och nästan alltid återkommer eleven med beskedet att det inte gick.

Det är just detta som är poängen med denna krönika. Våra elever tror ofta att nästan all information finns på nätet. Filmer är inget undantag. Eleverna har många gånger tillgång till en eller flera streamingtjänster med ett utbud som i förstone känns oändligt. Men likväl hittar de inte vad de söker. Här finns en viktig lärdom.

Utvecklingen av streamingtjänster har inneburit ett stort lyft för tillgängligheten av film. Det är bra. Samtidigt är det lätt att glömma att denna möjlighet att kunna välja en film genom ett par enkla klick, faktiskt också innebär att andra val faller bort. När man står i valet mellan hundratals filmer är det lätt att glömma de tusentals man inte kan välja. Och de val vi erbjuds via streamingtjänsterna är till allra största del styrda av vad som är nytt och populärt bland de flesta. Valen är så att säga anpassade efter strömmen. Det är precis det eleverna märker när de försöker finna de filmer jag visat för dem i skolan. För mina filmval är, precis som de ska vara, valda utifrån andra kriterier än streamingtjänsternas strömlinjeform.

Det är som bekant bara döda fiskar som följer strömmen. När mina elever ser de filmer jag visar känner de sig måhända döda ibland. Men jag är övertygad om att det finns en uppståndelse på andra sidan filmen. Och jag hoppas att den förbereder dem för de starka strömmar framtiden kommer bära med sig.