Läraren i fritidshem: Slåss jag mot väderkvarnar?
Vi förväntas kliva in som elevassistenter under skoltid och som hjälplärare när det behövs, trots att det innebär att vår egen verksamhet får stå tillbaka, skriver John Svedling.
Debatt Fritidshemmet har något aktivistiskt över sig. Det är som att ända sedan vi äntrade skolans värld har vi tvingats skrika för att behålla vår identitet och när det påtalas möts det av en organisation som tycker man är jobbig, skriver läraren i fritidshem John Svedling.
Det finns något som ligger och gnager i mig. En konflikt som skapar frustration. Jag har en känsla, inget vetenskapligt, men jag tror att många kan känna igen sig i det. Det är ett synsätt som påverkar fritidshemmet systematiskt, tror jag. Det är en kultur som gör fritidshemmet underdånigt, tror jag. Jag kanske slåss mot väderkvarnar, jag vet inte. Men jag tror inte det.
Fritidshemmet har något aktivistiskt över sig, att vi alltid måste kämpa för många basala behov. Det är som att ända sen vi äntrade skolans värld har vi hamnat i kölvattnet och tvingats skrika för att bibehålla vår identitet och när det påtalas möts det av en organisation som tycker man är jobbig.
Förklarandet blir en del av hierarkin
Vi fick till och med ett kapitel i läroplanen för att på något sätt bli en legitimerad verksamhet. Var vi inte det innan? Behövdes vår existens skrivas in i skolans språk för att räknas? Ibland känns det som om vi måste ta loss bit för bit av oss själva och bli en del av ett etablissemang som inte är på våra villkor.
Det handlar inte bara om skolifiering, det handlar också om att vår yrkesroll förminskas. När vi behöver rättfärdiga varför vi inte ska täcka upp för allt annat, eller förklara varför vi också behöver tid och rum, så blir själva förklarandet en del av hierarkin. Som om fritidshemmet saknar egen tyngd tills någon annan ger oss den.
Det är alltid vi som måste samverka med skolan, alltid vi som ska ge upp delar av oss själva. Vi förväntas kliva in som elevassistenter under skoltid och som hjälplärare när det behövs, trots att det innebär att vår egen verksamhet får stå tillbaka.
Fritidshemmet måste ”bevisa sig”
Att ens behöva förklara sig är en del i att acceptera den verklighet vi står i. Och det räcker inte med att vi ofta får dåliga förutsättningar för att göra ett bra jobb, vi ska också långsamt montera ner fritids själ. Vi ska anpassa språk, struktur, arbetssätt och tänk.
Det relationella, situationsstyrda och lustfyllda som är fritids måste bli kalla siffror och schablonartade dokument som inte ger någon riktig påverkan, utan snarare urholkar vår identitet. Det skapar en bild av att fritidshemmet måste ”bevisa sig” för att få finnas.
Det är i allt detta som det där gnaget sitter. I känslan av att vi inte räknas om vi inte först översätts till någon annans språk.
Vad vill jag då? Vad är det jag är ute efter? Det jag vill är att fritidshemmets identitet ska stå stark själv. Vi ska vara en del av skolans värld, men på våra villkor. Vi ska värna om vår identitet. För ibland känns det som att skolan står i vägen för fritidshemmet.
John Svedling är lärare i fritidshem i Stockholm.
LÄS OCKSÅ:
”Klassrum passar inte för fritidshemmets verksamhet”
Debatt: En hel lärargrupp reduceras till ett par extra händer
