Irina Eriksson: Skolan behöver fler som Alfred

Foto: AB Svensk Filmindustri, Lars Erik Svantesson

Alfred i ”Emil i Lönneberga” hade en barn- och människosyn som var human. Jag tror att det är viktigare än någonsin att vi funderar på det, skriver läraren i fritidshem Irina Eriksson.

”Du och jag Alfred”, det klassiska citatet från Emil till Alfred i ”Emil i Lönneberga”. 

Jag har tänkt mycket på den syn Alfred har på Emil. 

Utåt sett är Emil en pojke som gör mycket hyss, en som tänjer på gränser och bryter normer. Han har en gris som husdjur och kan förhandla så pass väl att han får en häst gratis. 

Ur ett barnperspektiv kanske det inte är så lätt heller.  En pappa som lätt blir arg, en moder som ömmar för Emil, men som också är rädd för pappans vredesutbrott. Krösa-Maja som spär på olika historier och pigan Lina som inte tycker om honom, och ett samhälle som gärna sätter Emil i ett fack. 

Alfred, å andra sidan, ser också att Emil är modig och rättvis, och en fin grabb trots alla tokigheter som uppstår. 

Beslutsfattare bör fundera över barnsynen

Hans relation med Emil är vänskaplig och präglas av omtanke. Gränssättningen är tydlig, men mjuk. Han stöttar Emil snarare än att konstant trycka på det som blev fel. Alfred ser inte ner på Emil och för Emil är Alfred ett tryggt ankare.

Vad gör Alfred som inte andra gör? 
Han har en barn- och människosyn som är human.

Jag tror att det i dag är viktigare än någonsin att vi funderar på det, både i utbildningsinstitutioner och i andra sammanhang. Jag tänker också att beslutsfattare behöver fundera på det. Vad ska skola, förskola och fritidshem vara för platser, både för eleverna och för personalen? Hur skapar vi och bibehåller en hälsosam arbetsmiljö för både barn och vuxna? Vilka vuxna vill vi på sikt ha när barnen lämnar skolan? 

Intolerans mot just barns våld

Det är många barn i dag som far otroligt illa, både i förskola, fritidshem och skola. Där systematiskt våld, nästan likt det Anton utsätter Emil för, normaliseras, antingen personal emellan, eller mellan personal och elever, eller mellan elever. Välfärden har urholkats till ett absurdum, och i en ohållbar situation får våld fäste.

Samtidigt råder en intolerans mot att just barn ska få utöva någon form hot och våld, så vi sätter in reaktiva åtgärder samtidigt som vi menar att det förebyggande arbetet egentligen är mer effektivt och på sikt mindre kostsamt. Men det får institutionerna inte utrymme för att ta in på grund av att det (kortsiktigt) kostar pengar.

Alfred är förebyggande, Anton reaktiv

Jag tänker att Alfred är det förebyggande arbetet, och Anton det är det reaktiva arbetet. 

Jag tror att det finns många lärare som är en Alfred för många elever. 

Men av någon anledning får inte dessa träda fram i dag. Deras resonemang, syn och arbetssätt får inte höras eller bli uppmärksammade. Det verkar ses som mesigt, mjäkigt eller liknande. I media, och hos politiker, så är det bara Anton som står vid micken och vrålar att så här ska det vara. Samtidigt som många barn egentligen behöver just en Alfred i sin tillvaro.

Irina Eriksson är lärare i fritidshem i Östersund. 

LÄS OCKSÅ: 

Eriksson: Se på eleverna med snälla ögon

Eriksson: När uppfostran tar överhanden och empatin försvinner

Eriksson: Jag är lärare i fritidshem, inte superhjälte, rockstjärna eller elitidrottare