Läran om lärandet – fortbildning i 4 steg

Att skapa förutsättningar för kollegialt lärande i form av tid och struktur … det räcker inte. Det krävs nämligen även en speciell sorts samtal. Det påpekar Elisabeth Åsén Nordström, fil dr, författare, föreläsare och handledare.

– Det kan inte vara samma sorts samtal som man för i andra sammanhang. Kollegialt lärande kräver att man sätter ord på hur man själv tänker men också är villig att lyssna på och ta in andras uppfattningar.

Hamna inte direkt i problem­lösning! Låt förståelse­­fasen ha sin gång först.

I dag finns en hög medvetenhet om vikten av kollegialt lärande, och det finns ett behov av att få tycka till och prata om hur det borde vara. Men det gäller också att kunna rikta blicken mot sig själv och ha mod att granska sina egna handlingar.

– Där är vi inte riktigt än, och det är här ledningen behöver jobba för att det ska fungera, säger Elisabeth Åsén Nordström. Det gäller att få fram en reflektion som leder till att man kan förflytta sig i förhållande till hur man förstår något, vad man ska sluta göra, och vad man ska börja göra i stället.

Men det är inte bara individen som ska lära utan även gruppen som helhet. Då vill det till att man också kan grans­ka tillsammans med andra. Att kunna bidra med konstruktiva tankar och framför allt lyssna. Det är det centrala.

– Risken är att man direkt börjar tänka på sina egna erfarenheter när någon annan berättar om sina, säger Elisabeth Åsén Nordström. Så blir det ofta i vanliga samtal. Men i kollegialt lärande måste man lyssna klart för att bättre förstå hur andra förstår.

Det gäller alltså att låta förståelsefasen ha sin gång, och ha ett aktivt lyssnande för att sedan kunna gå vidare till vad som behöver göras för att lösa ett problem eller dilemma som diskuterats.

– Samtalet ska bara synliggöra, sedan ska det leda till något man ska göra, ta reda på eller testa tills nästa gång man ses. Samtalen ska alltså regna ner i olika handlingar.

I det kollegiala lärandet ska vi få syn på vad vi gör och varför. Vissa saker i en verksamhet är visserligen konstanta, men annat bör och förväntas förändras. Då gäller det att inte fastna i arbetssätt av gammal vana.

– Här hjälper det kollegiala lärandet till att hålla styrfart, att vi uppmärksammar våra synsätt och vad vi egentligen gör, och varför. Sådant som inte alltid är så lätt att se i vardagen.

Elisabeth Åsén Nordström betonar vikten av att pröva sig fram, och att de brister man upptäcker ofta är det som leder till utveckling. Eftersom förskolan är i ständig förändring med ny personal och nya barn måste processen dessutom ständigt vara pågående.

– Det är alltså inte en cirkel utan en spiral, man ska hela tiden förflytta sig.

Granskande samtal mellan kollegor är inte det enda sättet att skapa kollegialt lärande. Att läsa texter om något man vill inspireras av är också en viktig del, liksom ny forskning.

Elisabeth Åsén Nordström poängterar att eftersom förskolan i dag är decentraliserad förutsätter det att pedagogerna själva ska hitta svar på sina problem. Man kan inte förvänta sig att någon ovanför i organisationen ska servera lösningar.

Kan vi variera ­arbetssätten? Struk­turera samtal? Ta in någon utifrån som kan leda en fråga?

– Men det är en styrka att bygga horisontell kompetens tillsammans.

I möten för kollegialt lärande krävs att någon handleder samtalen – någon från förskolan eller en extern person. En som har lång erfarenhet av just handledning är Maja Lindqvist, ­utvecklingsstrateg och samtalsledare.

– Den som leder samtalen ska få deltagarna att reflektera över sin egen roll i det som händer och sker, säger hon. Sedan behöver det inte alltid vara strukturerade samtal, det finns olika arbetssätt. Man kan jobba med frågorna med hjälp av rollspel eller kreativa workshops. Det viktiga är att nyttja varandras kunskap och erfarenheter.  

En viktig del av att leda samtal är att sammanhangsmarkera, att förankra syftet och klargöra rollerna, som att samtalsledaren inte ska ge råd utan snarare styra upp en demokratisk arena där alla får komma till tals.

– Men det ställer också krav på deltagarna, det är de som ska driva frågorna och återkoppla på varandras arbete och också ta emot framåtsyftande återkoppling från sina kollegor, säger Maja Lindqvist. Det är även viktigt att prata om hur man ska jobba med frågorna. Kan vi variera arbetssätten? Strukturerade samtal, fiktiva berättelser? Kan vi ta in någon utifrån som kan leda en fråga? Om man gör så här minimeras risken för missuppfattningar.

Ett problem Maja Lindqvist stött på är att personal säger att ”vi har inte tid med det här”.

– Då handlar det om att man inte riktigt förstår det positiva med att arbeta med kollegialt lärande, eller att verksamheten inte har organiserats så att de kan komma ifrån sitt arbete för att delta. Det är tyvärr vanligt att viljan finns men inte förutsättningarna.

Förutom tid och struktur krävs reflektion. Risken är annars att man endast pratar om svårigheter och sedan ger råd om hur de ska lösas.

– Reflektion bidrar till att man inte kommer in på lösningar direkt utan i stället får möjlighet att se frågorna ur andra perspektiv än det egna. I stället för att vara för problemorienterad och fastna i att endast tala om svårigheterna är det bättre att titta på vad som faktiskt fungerar, undantagen.

Ett kollegialt lärande utifrån en riktigt god struktur innebär också viss dokumentation av samtalen.

– Men det ställer också krav på tid, så det är jätteviktigt att förskollärare och barnskötare får rätt förutsättningar för att kunna jobba på det sättet.

 Slutligen slår Maja Lindqvist ett slag för experimenterandet som ett led i det kollegiala lärandet, att pröva en tanke i vardagen på förskolan:

– Kanske går det åt pipan, men ska vi utveckla vårt arbetssätt måste det bli fel ibland. Det är det vi lär oss av.