Debatt: Resursbristen slår direkt mot elever med störst behov
Om vi menar allvar med likvärdig utbildning behöver vi se organisatoriska brister för vad de är och inte lägga ansvaret på enskilda elever, skriver musikläraren Karin Hassle.
Debatt När grupperna är stora, akustiken hård, planeringstiden kort och ställtiden obefintlig, då är det eleverna med störst behov av reglering som drabbas först, skriver musikläraren.
Vi vet hur man gör tillgänglig musikundervisning. Problemet är inte lärarnas kompetens – det är organisationens prioriteringar.
På en skola där jag tidigare arbetade skapade jag en sluss till musiksalen. Rummet utanför blev en övergångszon. Där satte jag en soffa. Elever som behövde landa kunde slå sig ner innan de gick in i ljudet. De satt där och var ändå med. De lyssnade, tog in, följde vad vi gjorde. När de kände sig redo gick de in på sina villkor. Det minskade avbrott. Det minskade stress. Det ökade delaktigheten.
En dag var soffan borta. Jag fick besked om att den behövdes någon annanstans. Beslutet fattades utan att den pedagogiska funktionen vägdes in. Ingen ersättning sattes dit. Det som försvann var inte en möbel. Det var en förebyggande struktur.
Vi vet vad som fungerar
Musiksalen är en av skolans mest komplexa lärmiljöer. Ljud, rörelse och social interaktion sker samtidigt. För vissa elever är det en frizon. För andra är det ett sensoriskt tryck som snabbt kan bli övermäktigt.
Vi vet vad som fungerar:
- Tydlig lektionsram.
- Förutsägbar struktur.
- Visuellt stöd.
- Flera sätt att delta och visa kunskap.
- Rimlig ställtid mellan lektioner.
Inkludering möjliggörs i organisationen
Detta är inte ”extra anpassningar”. Det är professionell didaktik. Men professionell didaktik möjliggörs genom organisatoriska beslut. När grupperna är stora, akustiken hård, planeringstiden kort och ställtiden obefintlig, då är det eleverna med störst behov av reglering som drabbas först.
Inkludering beslutas inte i dokument. Den möjliggörs i organisationen. Det kostar nästan ingenting att ställa dit en soffa. Det kostar betydligt mer när en elev tappar fotfästet. Vi kan inte inkludera på god vilja. Vi kan inkludera på struktur. Om vi menar allvar med likvärdig utbildning behöver vi se organisatoriska brister för vad de är och inte lägga ansvaret på enskilda elever.
Karin Hassle är musiklärare och specialpedagog
LÄS ÄVEN
Musikläraren: Outtalad norm slår hårt mot elever med NPF
Debatt: Musik i helklass stympar undervisningen
Debatt: Musikläraren om Sveriges galet olikvärdiga betygssystem
Debatt: Elever rycks från musiken för att få extra stöd i matte
