Lokalen är viktig menar Douglas Gidlöf. Det ska inte kännas som ett klassrum för Sixten, Eliyah och Teodor. Rummet ska vara både mysigt och inspirerande.
Spelläraren tar kulturskolan in i framtiden
Douglas Gidlöf ger tips på vägen när Sixten skapar sitt dataspel. Det är mycket att hålla redan på för en spelutvecklare – allt från kodning och animation till att vara en god berättare.
Reportage Kulturskolan förändras och utvecklas ständigt. Dataspelskurserna blir allt fler samtidigt som antalet lärare är för få. Douglas Gidlöf är spelutvecklingspedagog och älskar när blixten slår ner.
Rummet i Bromma i västra Stockholm är som en egen liten värld. Väggarna pryds av svarta och vita plattor men också av datorskärmar. Vid fyra av skärmarna sitter elever som går kulturskolans fortsättningskurs i spelskapande. Douglas Gidlöf är klädd i en mönstrad ljusblå cardigan och går runt i rummet, kommer med råd, tips och funderingar, när han inte själv sitter vid sitt skrivbord och visar på den stora skärmen.
Han är utbildad speldesigner men det var svårt att få jobb och i stället blev han anställd på ett så kallat fintechbolag och kände att han var klar med spelutvecklingen. Då hörde en kompis av sig: ”Kulturskolan söker spelpedagog. De söker dig.” Douglas Gidlöf sökte och fick jobbet.
– Jag gick själv på kulturskolan, jag spelade trummor. Då tänkte jag: ”Vad najs det skulle vara om de hade spel på kulturskolan.” För då skulle man bara kunna koncentrera sig på den kreativa och den roliga delen av spelskapande. Man behöver inte tänka på den vinstdrivande aspekten, säger Douglas Gidlöf.
Från körsal till egen lokal
På anställningsintervjun var budskapet en smula vagt. De ville ha någon som vet hur man gör spel och allt vad det innebär. Douglas Gidlöf kontrade med att fråga: ”Vet ni vad det innebär att göra spel?” Svaret var desto tydligare: ”Nej, det är därför du är här.”
I december 2022 började han på kulturskolan. Det fanns en kurs i spelutveckling redan innan som hölls av en mediepedagog. De använde sig av ett verktyg som heter Scratch. Men när Douglas Gidlöf kom in ville han att eleverna skulle få tillgång till en riktig spelmotor. Han tittar sig runt i rummet, säger att det här är riktig lyx. Annat var det i början. Då delade han sal med en kör och fick ställa upp allt varje gång, alla bord, alla datorer. Efter lektionerna packade han ner grejerna i en resväska och låste in i ett skåp.
Den här texten skulle kunna handla om Stockholms stads arbete med it-säkerhet och vad det innebär för Douglas Gidlöf. Men det får bli en annan text, någon helt annanstans. Den rigida digitala infrastrukturen gör i alla fall förutsättningarna lite bökigare – men nog om det.
Undervisar i tre stadsdelar
Numera har han gått över till en spelmotor som heter Godot och hans metod går ut på att eleverna ska göra ett spel på bara några få lektioner, spel med en början, ett slut och en spelinstruktion. Då har eleverna fått gå igenom hela processen en gång och därmed blir det lättare för dem att göra nya spel. Majoriteten av hans elever är 13–15 år. Men de brukar börja ett par år innan. Då vet de hur man använder en dator, de kan ”helt okej” engelska och de kan sitta fokuserade.
Förutsättningarna är förstås helt andra än när han själv gick på trumlektioner, men han tycker att kärnan är den samma i kulturskolans verksamhet. Det bygger på att läraren möter eleven där eleven är och hen får verkligen lära sig att skapa spel på riktigt. Fokus är på att det ska vara roligt att skapa.
Efterfrågan är hög på platserna på kulturskolans kurser i spelutveckling. Själv undervisar han på tre ställen i södra och västra Stockholm, här i Bromma, i Hägerstensåsen och i Bredäng.
– Många som kommer hit skulle kanske inte ha tagit sig till kulturskolan om det inte fanns spel. Vi är inte jättemånga spelutvecklingspedagoger, tre i Stockholms stad, och det är inte alltid det finns möjlighet att hålla en grundkurs även om vi vill ha in fler elever, förklarar Douglas Gidlöf.
Han berättar att många föräldrar hör av sig och undrar om det finns kurser för deras nioåring eller kanske till och med sjuåring. Han ler brett, drar handen genom håret och säger att det kräver en annan typ av pedagogik och att han behöver bli bättre på att undervisa yngre barn. Men efterfrågan finns.
Känner han sig välkomnad i kulturskolefamiljen där många lärare arbetat länge, länge? Det gör han. Douglas Gidlöf tystnar en stund, söker sig fram i tankarna och resonemanget och ställer sedan en fråga: Kan det finnas en form av teknologiskt motstånd i kulturskolan? Han svarar snabbt på sin egen fråga: Ja, men det finns det väl på alla arbetsplatser.
Älskar läraryrket och interaktiv konst
Gång på gång säger han att det är najs att vara lärare på kulturskolan. Han älskar spelutveckling och att vara lärare här.
– Men jag älskar också digital konst, interaktiv konst och att hjälpa unga att hitta den. De ska också kunna hitta sina ord, sitt språk i den här världen. De får göra spelen de själva vill göra, även om det på lektionerna här är ganska styrt för att de håller på att lära sig verktygen, konstaterar Douglas Gidlöf.
Då och då under lektionen får han eleverna att vända sig mot honom och skärmen. Han visar saker som hur man får en raket att se ut som en raket och hur man får bort skuggan på sin raket. De är tysta och koncentrerade, någon fråga ställs då och då, men annars jobbar de på med sina spel.
– En av de bästa känslorna i världen är när man ser att blixten slår ner i skallen på eleverna. När man förklarar programmeringsprocessen och de listar ut på egen hand hur de får sina gubbar att röra sig åt det ena eller det andra hållet, säger Douglas Gidlöf.
Få tjejer på kurserna
Han tror att kulturskolan på sikt kan vara en arbetsplats för fler spelutvecklare men nog är det svårt att hitta kompetenta spelpedagoger. Man ska kunna programmering och veta hur en dator funkar. Men ett spel är också ett konstverk, slår han fast.
– Så du behöver kunna animation, ljud och ljudeffekter och kunna berätta en god historia. Man ska få scenen att se bra ut, med en bra komposition. Eleverna undervisas i grupp men jobbar självständigt. Så jag lär dem att bli soloutvecklare och då måste de kunna grafik och 3D-grafik. Yrkesrollen är väldigt mångfacetterad, säger Douglas Gidlöf.
Antalet tjejer som går dataspelsutveckling i kulturskolan är ytterst få och det är varken Douglas Gidlöf eller hans kollegor nöjda med. Men bemanningen räcker inte till för att göra sådant som skulle kunna förändra det på sikt, som att anordna särskilda kurser för tjejer. Samtidigt är det positivt att kulturskolan även når ut till pojkar.
– Sedan klickar ni på plus där. Och så döper ni den till Goal eller vad ni nu vill döpa den till. Ni får döpa den till vad ni vill så länge ni kan stava till det.
LÄS ÄVEN
Gruppundervisning i kulturskolan kan ge flera vinster
Debatt: Tre krav som stärker kulturen i skolan
Nya löner för lärare i praktisk-estetiska ämnen
Succé för anpassad kulturskola i Stockholm
