En snöig och kall vinterdag ägnade lokalradion en hel förmiddag åt frågan om ökad skärmtid har lett till försämrad finmotorik hos barn. Det blev också, inte oväntat, mycket prat om slöjd då många slöjdlärare den senaste tiden larmat om hur barns motoriska förmågor förändrats, kanske på grund av skärmarnas intåg. När jag i efterhand lyssnar på programmet dröjer sig en tanke kvar: vi tycks envist leta enkla svar i svart och vitt.

Lyssnare ringde in och talade med värme och stolthet om sina slöjdade alster. Föremål som skapades för decennier sedan finns fortfarande kvar i hemmen och fler än en gång hörs förundran över hur lång tid det måste ha tagit. Flera nämner att man var skickligare förr, mer van. Troligen deltog man i sysslor hemma och tränade sin motorik i det lilla, utan att det kallades lärande, det var bara så.

Kanske är slöjdlektionen i dag ett av få tillfällen där alla barn med händerna som redskap får tillverka något som kräver motstånd och upprepning och därigenom ges möjlighet att upptäcka sin egen förmåga att skapa.

Skärmarna är ett bra komplement

När utbildnings- och integrationsminister Simona Mohamsson (L) intervjuades i programmet användes begreppet skärmar ofta, utan att preciseras. Ibland verkade det handla om mobiltelefoner som ska lämnas in under skoldagen, något som redan sker på många skolor. När resonemanget gled över i visionen om en skärmfri, i praktiken datorfri, skola blev jag mer tveksam. För vilket är problemet man vill lösa?

Som slöjdlärare minns jag vilken lättnad det var när digitala resurser och därmed skärmar blev en självklar del av undervisningen. Hela hantverksvärlden fanns plötsligt tillgänglig i slöjdsalen och vi slöjdlärare filmade och delade instruktioner hej vilt. Moment där handens rörelse är avgörande eller där detaljerna är för små för att visas för en hel grupp blev enklare att förmedla. Skärmarna blev ett komplement och en inspiration.

Jag tror inte längre att det är så enkelt som att säga att elevernas allt större svårigheter att klippa med en sax eller trä en nål beror på att vi har skärmar i skolan eller att det blir mer sällsynt att skriva för hand. Det är inte skärmarna i sig som tränger undan motorisk träning, utan de villkor som präglar vardagen för oss alla. När allt måste gå snabbt och effektivitet premieras, försvinner många av de vardagliga övningstillfällen som tidigare var självklara. 

Tiden är knapp och kraven är många

Forskaren Kine Johansen, fysioterapeut med fokus på tidig upptäckt av motoriska svårigheter, intervjuades också i programmet. Hon var tydlig med att all motorik är färdigheter som måste tränas mycket och ofta, de kommer inte av sig själv och hon gav exempel på hur bekvämligheter som rulltrappor och elsparkcyklar ersätter vardagsrörelse som främjar motorikövning. 

Skolan kan vara ett viktigt komplement, men den kan aldrig ensam kompensera för ett samhälle där tiden är knapp och kraven många. När debatten reduceras till att handla om skärmar riskerar vi att missa det vi verkligen behöver sätta fingret på: tempot i samhället, förenklingarna och nödvändigheten att ge barn tid att orka kämpa, misslyckas och försöka igen. När vi skyller barns försämrade motorik på skärmarna missar vi det verkliga problemet – ett samhälle som inte längre ger tid att öva och nöta.

Eva Söderberg är slöjdlärare på högstadiet på Glöstorpsskolan i Göteborg

LÄS ÄVEN

Söderberg: Vi kan bidra med så mycket kunskap – men ingen lyssnar

Söderberg: Absurt att vi alltid förväntas ha svar på frågan: ”hur ligger jag till?”

Söderberg: Handarbete är en nödvändighet för att hjärnan ska må bra

Frågorna som fördjupar arbetet med loggboken i slöjden

Söderberg: Den garanterade undervisningstiden är ett luftslott

Söderberg: Lura inte eleverna att lärande alltid är lätt!

Söderberg: Jag fixar inte att utgå från elevernas intresse