Söderberg: Absurt att vi alltid förväntas ha svar på frågan: ”Hur ligger jag till?”
Krönika Vi förväntas definiera vad enkelt, väl genomarbetat och mycket väl genomarbetat betyder – helst innan arbetsområdet ens har startat. Det är ju helt absurt egentligen – hur ska en veta? undrar slöjdläraren Eva Söderberg.
Det har genom åren kommit olika påbud om att eleverna ideligen ska få veta ”hur de ligger till” i skolans alla ämnen, så även i slöjden. Vi lärare ska tolka och konkretisera luddigt kunskapsinnehåll. Vi förväntas dessutom definiera vad enkelt, väl genomarbetat och mycket väl genomarbetat betyder – helst innan arbetsområdet ens har startat. Det är ju helt absurt egentligen – hur ska en veta? Och hur ska eleven fatta innan hen provat en teknik, fått alla tio fingrar att samarbeta och lärt sig vad alla verktyg heter och var de finns?
Jag har lagt ner det arbetet sedan ett bra tag nu och pratar helst inte om olika betygsnivåer innan eleverna kommit en bit in i arbetet. För jag förutsätter att de alltid gör sitt allra bästa, de ska inte behöva fundera innan vilken betygsnivå de ska satsa på att uppnå. Såklart finns det alltid någon som frågar och då brukar jag på ett konkret sätt definiera lägsta nivån för godkänd för det är det enda jag kan prata om där och då.
Plötsligt händer det!
Jag kanske säger att jag vill att eleven visar minst tre olika stygn i sitt arbete när vi arbetar med broderi, och att det ska hålla sig inom tidsgränsen för arbetsområdet. När vi stickar når eleverna E om de lär sig att sticka räta och aviga maskor med flyt, kan skilja maskorna åt genom att sticka slätstickning, resårstickning eller mosstickning. När jag sedan visar exempel på saker man kan sticka kommer genast frågan ”Vilket betyg är en mössa? En boll eller pulsvärmare?” Alla betygsnivåer, kan jag svara. Det beror på hur du gör den. Hur snabbt du lär dig att sticka (öva 20 minuter om dagen i två veckor är rekommendationen från mig, ja eleverna får läxa i slöjd) påverkar ju om du hinner klart med ditt projekt under en termin. Sen blir det inte mycket mer prat om betyg förrän vi har exempel att prata om.
Och just där – mitt i allt nötande av det grundläggande i en teknik – händer det ibland något som ger mig en chans att förtydliga med ett konkret exempel. En elev fick till sitt förtret inte hjälp så fort lektionen startade, jag hade skrivit upp en hjälplista på tavlan i den ordning jag ansåg att eleverna behövde mig. Två månader in i projektet ska alla klara att ta sig vidare genom att tänka själva och använda det filmade stöd som finns i vårt läromedel.
När det sedan var elevens tur var arbetet i full gång, helt perfekt utfört och ett tempo i händerna som en van slöjdare. ”Jag behöver inte hjälp”, sa eleven, ”jag har löst det”. Och precis då är det dags att prata om vilka kvaliteter av kunskap eleven visat mig. Hur hen gått från svärande nybörjare till att ha så pass mycket kunskaper att hen vet vad som ska göras, vilka ord som ska användas i sökningen av ny kunskap i nästa steg och hur hen kan låta händerna arbeta medan hjärnan processar nästa steg i arbetet. Arbetsprocessen helt enkelt.
Det funkar för mig
Jag brukar prata med eleverna om att hantverket är halva betyget, alltså om händerna visar kunskap och andra delen av betyget handlar om arbetsprocessen – hur händernas kunskap ihop med hjärnans aktivitet tar arbetet framåt till ett färdigt resultat.
Jag vet inte om mitt sätt är det rätta sättet att arbeta utifrån de förutsättningar vi fått – en kursplan helt utan definieringar av innehåll, extremt kort om tid tillsammans med allt fler slöjdovana barn – men på det här sättet överlever jag och eleverna begriper vad jag säger.
Eva Söderberg är slöjdlärare på högstadiet på Glöstorpsskolan i Göteborg.
LÄS ÄVEN
Söderberg: Handarbete är en nödvändighet för att hjärnan ska må bra
Frågorna som fördjupar arbetet med loggboken i slöjden
Söderberg: Den garanterade undervisningstiden är ett luftslott
