”Vi talar om barn – men menar elever”

Vi lärare är noggranna med mycket – men inte alltid med vårt eget språk. I skolan talar vi ofta om ”barn”, även när vi menar elever. Det kan låta som en detalj, men påverkar hur vi ser på vårt uppdrag mer än vi kanske vill erkänna.

Vi säger det hela tiden. ”Är alla barn här?”

Det sägs i korridoren, på konferenser, i förbifarten. Barn. Ungar. Gullisar. De små liven – ”de här barnen vi tar hand om”, som en kollega uttryckte det på ett arbetslagsmöte nyligen. Allt – utom det korrekta ordet: elever.

”Oprofessionellt”

Det är inte gulligt. Det är oprofessionellt.

I grunden är jag språkvetare, och därför känner jag ibland behovet av att agera språkpolis. Jag är van att se språket som mer än ord – som ett system som formar hur vi uppfattar verkligheten. Kanske är det också därför jag reagerar: jag har vuxit upp med två språk, där nyanser inte alltid sammanfaller. Och i skolan märks det tydligt.

Språket är ingen dekoration. Det är ett verktyg för att särskilja. Äpplen från päron. För att förstå våra roller. Och i skolan finns ett sådant ord: elev.

Elev är inte en synonym till barn. Det är en funktion. En elev deltar i utbildning, undervisas, bedöms och betygsätts. Det är inte en känsla. Det är en struktur.

Jag arbetar på högstadiet. De jag möter ska snart rösta, ta ansvar och fungera som medborgare. Samtidigt kallar vi dem ”barn”. Det är inte bara fel. Det är slarv.

För språket formar hur vi tänker. Och hur vi tänker formar hur vi agerar. När elever blir ”barn” händer något med förväntningarna, och uppdraget glider från utbildning till omsorg. Det märks i vardagen.

Testar gränser

I klassrummet möter vi tonåringar som testar gränser och utmanar. Det är en del av arbetet. Men vi är inte övermänskliga – och när vi samtidigt suddar ut rollerna språkligt, gör vi vårt arbete svårare än det behöver vara. Språket är ett verktyg som vi slarvar med.

I andra professioner hade det varit otänkbart. En läkare talar om patienter. En domare talar om tilltalade och parter – inte för att de saknar empati, utan för att deras uppdrag kräver precision. Men i skolan verkar precision vara något vi kan välja bort.

Får det konsekvenser? Ja – mindre struktur, mer tyckande och mindre professionalitet. Till och med i betygssättningen, där det plötsligt kan handla om vad som ”känns rimligt” – eller hur något skulle upplevas ”som förälder”.

Och det är intressant hur språket skiftar. I ena stunden heter det ”vårdnadshavare”, i nästa ”förälder”, som om begreppen vore utbytbara – när de inte är det.

Ja, de är alltid barn. Men det är inte det som är relevant här. I klassrummet är de elever, precis som jag inte är ”en vuxen i rummet” – jag är lärare.

Förväxlar vi de rollerna, förlorar vi riktningen. Vi undervisar inte barn. Vi undervisar elever. Och kanske börjar professionalitet just där – i vad vi väljer att kalla dem.

Sarah Cross, lärare