”Vi är inte ensamma – vi är många som känner så här”

Det har blivit en vardag för många av oss i förskolan att arbeta under press, att stå inför för stora barngrupper, att känna att man inte riktigt räcker till. Vi är många som vet hur det känns att bära på en oro för både barnen och kollegorna, samtidigt som vi försöker hålla ihop verksamheten. Och vi vet ofta exakt vad som hade behövts för att göra situationen bättre.

”Står och stampar”

Men ändå känns det ibland som att vi står och stampar. Som att vi inte kommer vidare.

Det märkliga är att mycket av det vi behöver redan finns, i form av lagar, avtal och styrdokument. Det är inte så att vi saknar rättigheter eller dokument att hänvisa till för det vi kräver. Problemet är snarare att vi sällan använder dem fullt ut. Att vi inte lyfter frågorna tydligt nog. Att vi inte tar plats med det vi faktiskt har rätt till, och skyldighet att stå upp för.

Jag tänker ofta på det när jag ser hur kollegor kämpar med att ge varje barn det stöd de behöver, utan att resurserna finns där. När stressen kryper in i varje liten arbetsuppgift. När det dåliga samvetet över det man inte hann, väger tyngre än glädjen över det man faktiskt gjorde.

Lagarna som stöttar

Men både arbetsmiljölagen, skollagen och barnkonventionen finns där, svart på vitt, som stöd för oss. De säger att vi har rätt till en hållbar arbetsmiljö. Att varje barn har rätt till stöd. Att barnets bästa alltid ska komma i främsta rummet.

Så varför är det så svårt att använda det vi redan har?

Kanske är det för att vi är rädda för att ses som besvärliga. Kanske har vi vant oss vid att ”göra så gott vi kan” trots att förutsättningarna saknas. Kanske saknas kunskap om hur vi kan agera. Men jag tror också att vi ofta står ensamma i våra tankar, och tror att det bara är vi som reagerar. När vi egentligen är många som känner samma sak.

”Dags att våga”

Det är dags att vi vågar mer. Att vi dokumenterar, anmäler, säger ifrån. Att vi använder våra skyddsombud, skriver tillbudsrapporter och ställer krav på våra arbetsgivare. Det är inte att klaga, det är att ta ansvar. För både vår arbetsmiljö och för barnens rättigheter.

Det är inte så att vi saknar rättigheter

Och kanske viktigast av allt, vi måste stå upp för barnen. De kan inte skriva anmälningar. De kan inte kräva åtgärder. De har inte en egen röst i systemet. Därför måste vi vara deras röst. Vi måste lyfta när barn far illa på grund av bristande resurser, när de inte får det särskilda stöd de har rätt till, när deras utveckling och trygghet hotas av en stressad verksamhet.

Det är vårt ansvar, inte bara som människor, utan som yrkesutövare.

Därför dröjer förändringen

Vi behöver också ställa oss frågan: varför används inte lagarna och avtalen, i större utsträckning,  redan idag? Det är en fråga vi som yrkeskår måste börja diskutera mer öppet. För så länge vi inte använder det vi faktiskt har till vårt förfogande, så kommer förändringen att dröja.

Men vi kan göra skillnad, tillsammans. Det börjar med att vi vågar stå upp. För varandra. För våra arbetsvillkor. Och för barnen.

Anki Jansson, förskollärare och grundare av Förskoleupproret

• Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Vi Lärare.

LÄS ÄVEN:

Förskollärarnas larm: Vi klarar inte tillsynen av barnen

Färre barn i förskolan – 6 000 lärarjobb kan försvinna

Sex av tio lärare: Vi har för hög arbetsbelastning