”Skolan är inte i kris – den är nedmonterad”

Lärarkåren är splittrad. Vi är inte överens om vad utbildning är längre. Vi får motstridiga direktiv från politiker, akademier, skolledare och forskare. Det skapar inte utveckling – det skapar skav och förvirring.

 

Samtidigt får skolledare allt större makt över det som borde vara lärarens kärnuppdrag: undervisningen.

Vi är inte längre överens om vad arbetsro är. Det räcker att eleverna ”jobbar” – hur, med vad, och med vilket fokus spelar mindre roll. Det viktiga är att det ser bra ut i klassrummet när någon kommer in. Kommentarer som ”du har god relation med dina elever” väger tyngre än ”du är en skicklig pedagog”. För just det – kunden ska ju vara nöjd.

 

Vi rättar inte längre elevernas arbeten. Inte för att vi inte vill, utan för att vi inte hinner. Vi sitter i möten, fyller i matriser, hanterar IT-system, rapporterar kränkningar, rastvaktar, skriver veckobrev och dokumenterar för att någon ska kunna kontrollera vårt jobb. Men vem kontrollerar att eleverna faktiskt lär sig något? Att få en vettig dimension vår för- och efterarbetstid finns inte i praktiken. 

Vi lär inte längre ut grunderna. Inte för att vi inte kan, utan för att vi inte är överens om vad grunderna är. Vi har tappat samsynen om vad kunskap är, hur den byggs och varför den spelar roll. Att ”söndra, splittra och härska” verkar vara den rådande styrmodellen.

 

Vi lär barn att ifrågasätta allt – men inte hur man lär sig något först. Vi har fått för oss att varje krav är en kränkning. Vi har glömt att trygghet och struktur är en förutsättning för frihet, inte dess motsats.

 

Vi har låtit andra ta över

 

Och så undrar vi varför skolan inte fungerar? Varför diagnoserna ökar? Varför resultaten sjunker? Varför elever inte utvecklas? Varför vårdnadshavare och elever styr skolan mer än lärarna?

 

Svaret är enkelt: Vi har låtit andra ta över. Politiker, konsulter och skolledare utan klassrumserfarenhet – och ett utbildningsväsende genomsyrat av New Public Management. Allt ska mätas, vägas och jämföras – men inget får ta tid.

 

Jag rättar mina elevers arbeten. Jag sätter klistermärken. Jag ger återkoppling. Inte för att det är gulligt, utan för att det fungerar. Eleverna ser att jag bryr mig. De anstränger sig mer. De lär sig mer. Det är inte flum. Det är pedagogik. Men jag säger nej till möten. Nej till icke undervisningsanknutet arbete.

Men jag är trött. Trött på att kämpa i motvind. Trött på att bli kontrollerad av människor som inte vet vad mitt jobb innebär. Trött på att se eleverna betala priset för ett system som inte längre tjänar dem.

Det är inte lärarna som har svikit skolan. Det är skolan – politiken, ledarskapet och den ängsliga jakten på nöjda kunder – som har svikit lärarna.

 

• Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Vi Lärare.

LÄS ÄVEN:

Ny antikrångel-rapport kan frigöra tid för lärare

Fackligt bråk om förstelärare: ”Något är sönder”

Skrotar elevenkäterna: ”Hemska saker om lärare”