Replik: ”Varför anamma motståndarens argument?"

Jag tror att alla som arbetar inom skolan, och säkert en hel del föräldrar och elever också, har möts av kalla handen från rektorer, huvudmän och ansvariga tjänstepersoner när de påpekat problem, brister och behovet av hjälp och stöd.

Det har hetat att pengar saknas, att det är möjligt för alla lärare att göra anpassningar i varje enskilt klassrum, att man behöver tänka “good enough”, att man ska lösa det i arbetslaget och en rad andra argument som i praktiken innebär att frågan bollas tillbaka till den enskilda läraren.

”Fackligt engagemang”

Ibland har det varit omöjligt att ändra på någonting, men ganska ofta visar det sig att om föräldrar tjatar, om lokaltidningen börjar ställa spetsiga frågor och om facket utövar påtryckningar finns det ändå lite pengar till enskilt stöd, schemat går att ändra på, det går att byta sal och så vidare. Även om åtgärderna kanske är begränsade och otillräckliga kan det visa sig att skolan trots allt kan ordna fram alternativa lösningar om trycket är tillräckligt stort.

Man kan också argumentera för att själva grunden till fackligt engagemang och organisering är att sätta press på arbetsgivaren och förvandla det omöjliga till något annat. En gång i tiden var åtta timmars arbetsdag, betald semester och skydd mot godtyckliga uppsägningar också omöjliga att genomföra.

”Inte hugget i sten”

Kort sagt: vad som är möjligt och omöjligt inom skolans värld är inte hugget i sten och inte en naturlag utan något som kan påverkas av mediauppmärksamhet, påstridiga föräldrar, omprioriteringar, facklig kamp och politiska beslut.

Döm då av min förvåning när jag i en av mitt fackförbunds egna tidskrifter möter argument som verkar gå emot stora delar av detta. I en krönika i tidningen Specialpedagogik skriver specialläraren Niclas Fohlin om ”nånannanismen” och om lärare som skyller på alla andra, istället för att ta eget ansvar för situationen och bara lösa problemen.

”Gör lärares jobb svårt”

Han räknar upp en lång rad aktörer och faktorer som lärare gärna skyller på: elever, föräldrar, samhället, skolledningen, skolsystemet, kommunen och politikerna. Som om alla dessa saker egentligen inte spelade så stor roll jämfört med lärarens egen grit och kompetens.

Genom att träna på det som fungerar (?) och genom att ge mycket kärlek kan tydligen läraren höja sig över problem orsakade av skolsegregering, bristande förkunskaper hos elever, stora klasser, oreglerad arbetstid, otillräckligt elevstöd och en lång rad andra saker som gör lärares jobb riktigt svårt.

Går säkert hem hos rektorer och huvudmän

Den här typen av budskap går säkert hem hos en hel del rektorer och huvudmän, men det känns märkligt att läsa det i en facklig tidskrift och underminerar ju Sveriges Lärares mycket berättigade krav på omfattande reformer inom skolans område. Varför ska vi hålla på och bråka om vår arbetsmiljö, klasstorlekar, undervisningstid, skolmarknaden, skolbibliotek och läsning när vi istället kan fokusera på det vi kan kontrollera, ge elever beröm för små framgångar och utdela så mycket kärlek som möjligt?

Jag skulle önska att Niclas Fohlin funderade en stund över begreppet solidaritet och vilka förändringar han skulle kunna åstadkomma tillsammans med sina kollegor och andra lärare om han samarbetade med dem istället för att avskriva dem som gnällspikar.

Andreas Williamsson, lärare

LÄS ÄVEN:

”En epidemi i skolan – nånannanismen sprider sig”

HP Tran: Det är inte lärarna som har slutat tro på sina elever

Slutreplik: ”Vi måste dela både ilskan och handlingskraften”