”Jag vill undervisa utan att be om lov”
Katarina Falkeborn är less på att andra än lärare styr undervisningen.
Debatt ”Jag är så less på det här. Less på att kallas expert i teorin men ses som genomförare i praktiken. Less på att sitta i möten där beslut om min undervisning fattas – utan att någon ens varit i mitt klassrum”, skriver Katarina Falkeborn.
Det var en gång ett yrke där läraren var självklar i klassrummet. Inte självklar som i oemotsagd, men självklar som i professionell. En expert. En ledare. Någon som förväntades fatta kloka beslut, planera undervisning, skapa struktur, bygga relationer och stå för kunskap.
Den personen fanns alltså på riktigt – jag har varit elev i ett klassrum där hen var en självklar ledare och styrde undervisningen. Därefter fick jag möjlighet att göra praktik hos en sådan person och under min utbildning drömde jag om att själv bli en professionell pedagog med mandat att leda och forma mitt eget klassrum.
”Tusen krav – inga beslut”
Men något har hänt. Och det måste vi våga prata om.
Idag är lärarrollen en helt annan. Den tydliga, trygga ledarrollen har urholkats till något diffust, något som ska balansera tusen krav men inte fatta några egna beslut.
Från att ha varit den som ägde sin undervisning har läraren blivit den som ska verkställa andras önskemål. Speciallärare, elevhälsa, föräldrar, elever – alla har synpunkter. Och det är inte längre samarbeten vi talar om. Det är styrning.
Vi kallas till elevhälsomöten där besluten i praktiken redan är fattade. Det kan låta så här:
”Vi har beslutat att eleven inte ska behöva läsa högt i undervisningen längre, det triggar oro.”
“Eleven ska få lämna salen vid grupparbeten. Planera lektionerna så att det alltid finns ett alternativ.”
”Vi har bestämt att istället genomföra muntliga avstämningar eftersom föräldrarna anser att proven blir för omfattande.”
”Justera, genomföra, anpassa”
Inget av det här börjar med en fråga. Det börjar med ett besked. Och läraren förväntas bara justera, genomföra, anpassa – utan att få ställa frågor som: Hur påverkar det helheten? Hur påverkar det klassens dynamik? Hur påverkar det undervisningens kvalitet?
Vi förväntas skapa likvärdig undervisning under helt olika villkor, på flygande matta. Och varje gång vi lyfter invändningar får vi höra:
“Men vi måste ju möta eleven där hen är.”
Självklart. Det har vi alltid gjort. Men det vi ser nu är något annat: en övertro på individanpassning som trumfar både pedagogik, ämnesmål och lärarens yrkeskunnande. Läraren har blivit den som ska “lösa det praktiska” – medan andra beslutar vad det praktiska ska vara.
Jag är så less på det här. Less på att kallas expert i teorin men ses som genomförare i praktiken. Less på att sitta i möten där beslut om min undervisning fattas – utan att någon ens varit i mitt klassrum. Less på att känna mig kontrollerad snarare än betrodd.
”ingen nostalgisk dröm”
Den gamla bilden av läraren – som någon med auktoritet, kunskap, ansvar – håller på att försvinna. Det är ingen nostalgisk dröm. Det är ett faktum. Och i förlängningen drabbar det våra elever. För när ingen längre får ta helhetsansvar, när läraren reduceras till en funktion bland många, då förlorar vi det som gör undervisningen levande och meningsfull.
Jag vill ha tillbaka yrkesstoltheten. Jag vill ha tillbaka förtroendet. Jag vill ha tillbaka mandatet att undervisa – utan att behöva be om lov.
Katarina Falkeborn, lärare i svenska och SO, Stockholm
- Detta är en debattartikel. Det är skribenterna som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Vi Lärare.
Vill du skriva en debattartikel på Vi Lärare?
Gör så här:
- Skriv max 3 000 tecken, underteckna med namn, titel och gärna bostadsort.
- Skicka helst texten som en Word-fil, och bifoga gärna ett högupplöst porträttfoto i färg (oftast duger en selfie tagen i bra ljus).
- Mejla texten till adressen nedan och skriv även ditt mobilnummer i mejlet ifall vi behöver diskutera texten.
Mejla till oss på: debatt@vilarare.se
LÄS ÄVEN:
