”Hur vi talar om elever formar deras lärande”

När jag hör lärare prata om elever som ”svaga”, ”språksvaga” eller ”problemelever” blir jag mörkrädd. Inte för att skolans utmaningar inte är verkliga, utan för att språket avslöjar något djupare: hur vi ser våra elever. Och elevsyn är inte en bisak – den är själva ramen för allt vi gör.

Vi behöver påminna oss om en sak: det är inte eleven som bär på problemet. Eleven är inte bristfällig, eleven befinner sig i (förhoppningsvis) tillfälliga svårigheter.

”Bristperspektiv”

När vi fastnar i ett bristperspektiv riskerar vi att lägga skulden på individen i stället för att analysera de hinder vi faktiskt kan påverka: undervisningens struktur, miljön och systemet runt eleven.

Kallar vi elevern bristande, bidrar vi också till en stigmatisering av de elever som redan kämpar mest. Vi vuxna har därför också ett ansvar eftersom vårt språkbruk också spelar en avgörande roll i skolan. När vi exempelvis skriver att en elev har ”otillräckliga kunskaper” placerar vi bristen hos individen, istället för att se det som kunskaper eleven inte har visat på eller ännu inte behärskar. Att kalla en elev ”språksvag” är inte bara fel, det är ett svek.

Elevsynen påverkar också hur vi möter dem. Den är grunden och relationerna är bron. En elevsyn som bygger på tillit och respekt leder naturligt till att vi bygger relationer, inte som ett självändamål, utan som en väg för att skapa bättre förutsättningar för lärande.

När vi ser elever som människor med resurser, inte problem som ska lösas, skapar vi utrymme för tillit, trygghet och mod. Relationer ersätter inte kunskapen, men de öppnar dörrar till djupare lärande och förståelse.

Det gäller inte minst nyanlända elever, där myterna lever kvar: att det ”tar sju år” att lära sig svenska, att ribban måste sänkas, eller att analys är omöjlig utan perfekt språk. Forskningen visar tvärtom att höga förväntningar, rätt stöd och meningsfulla sammanhang gör skillnad. Språkutveckling sker inte i ett vakuum, den växer i interaktion och gemenskap.

”Målas upp som motsatser”

I skoldebatten målas relationer och kunskap ibland upp som motsatser. Linnea Lindquist varnar för att relationer kan överskattas och därmed underskatta behovet av tydlig undervisning och struktur, medan HP Tran påminner om att de aldrig kan ersätta välplanerad undervisning. Det är viktiga poänger.

Men forskningen, som Davor Delic lyfter, är tydlig: tillit, förtroende och goda relationer stärker motivation, lärande och skolframgång. Vi behöver sluta låtsas att det finns en polarisering, det riskerar att skapa en falsk dikotomi. Undervisning är alltid något vi gör tillsammans.

Det är inte eleven som bär på problemet

Att undervisa på högstadiet är att stå mitt i stormen: identitetsbygge, sociala spel, hormoner och lärandemål. Allt på en gång. Här formas inte bara kunskaper utan också framtidstro och självkänsla. Fakta och formler räcker inte. Elever behöver relationer som gör att de vågar pröva sina tankar, uttrycka sig och möta andras perspektiv. Djupare kunskap handlar inte bara om att veta vad, utan att tillsammans förstå varför.

Barn är inte råmaterial vi ska forma. De är människor vi har ansvar att möta. Först när vi förstår det kan vi utveckla en skola där elever växer, både i kunskap och som människor.

Debatten om relationer och kunskap har på senare tid blivit allt mer polariserad. Här riskerar vi att skapa en falsk dikotomi, som om vi måste välja mellan antingen relationer eller undervisningens innehåll.

Disa Karlsson Malik, speciallärare

• Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Vi Lärare.

LÄS ÄVEN: 

Filippa Mannerheim: Nära relationer med elever hör till det privata

”Fokus på goda relationer skadar skolan”

Dags att avliva myten om relationer och lärande”

Forskaren: ”Att lärande kräver goda relationer är ingen myt”

HP Tran: Nej, relationer till eleverna är inte en förutsättning för lärande

Kornhall: Vad är det för skola Linnea Lindquist vill ha?

Fohlin: Det auktoritära smyger sig in i skolan