Wiman: Auktoritet är något man förtjänar

Så kommer till sist den där dagen när den truliga, kantiga tonåringen, med ett knappt märkbart småleende, utbrister:  ”Nu är du sådär knäpp igen, Maria.” Och mitt hjärta slår en halv saltomortal med dubbel skruv. Äntligen, tänker jag.

För en kadaverdisciplinsförespråkare kan detta orsaka kraftig klåda. Men för mig innebär detta uttalande ett kvitto på att flera månaders idogt slit har gett resultat. Det här är en elev som inte älskar skolan, som är van vid att misslyckas, att bli skälld på, som har hamnat i ett trångt hörn där det är mycket svårt att flaxa för att pröva sina vingar.

Jag har under månader kämpat för att dra ut honom ur detta hörn och det har varit ett envist stångande med trubbiga horn. Jag har försökt att se honom varje dag, möta honom där han är, djupandas och räkna till tio, ibland försökt skoja lite, ibland ignorerat totalt, då och då knutit näven i fickan så hårt att knogarna vitnat. Men jag har baske mig inte gett upp på honom. Här har det inte varit snack om hårdhandskar, inget ”veta hut” eller hårt mot hårt. Jag har strukit medhårs med ett tålamod som inte alltid har kommit gratis.

Jag jobbar inte med hot och jag är övertygad om att det går att höras även om man inte höjer rösten.

Jag har under åren förstått att auktoritet är något man förtjänar. Den kräver ett grundligt och uthålligt knogande, en slags osviklig medvetenhet om vart man strävar. Visst skulle jag kunna styra med järnhand, hög röst, bestraffningar och obändbarhet . Jag skulle kunna vara en auktoritär ledare. Kanske skulle eleverna jobba på mina lektioner, kanske vara lite rädda för mig, kanske prestera vad jag bad om. Men jag har svårt att tro att mina lektioner skulle vara lustfyllda, att lärandet skulle kännas spännande och ivrigt.

Och ingen elev skulle någonsin kalla mig knäpp med ett snett leende. Det skulle bli en mycket dyrköpt form av auktoritet.

Jag vill bygga mitt ledarskap på ömsesidig respekt. Detta betyder inte ett klassrum utan regler eller konsekvenser. Tvärtom. Jag tror på höga förväntningar och tydliga ramar. Men jag jobbar inte med hot och jag är övertygad om att det går att höras även om man inte höjer rösten. Man lär så länge man lever heter det ju. Men det tog tid för mig att förstå att ordet knäpp kan vara det finaste epitetet av dem alla.