Jag kan inte dölja min glädje inför sommarlovet

Charlotta Hemlin är lärare i svenska som andraspråk på Westerlundska gymnasiet i Enköping.

Det bubblar i min mage. Kan tro att kistan blivit risig av alla koppar frätande automatkaffe som jag tömt under terminen eller av alla snabba luncher jag slängt i mig vid skrivbordet. Stress och dåliga matvanor kan förvisso sätta tarmar i svang men icke. Det här är sommarlovsbubbel, den lite förbjudna, pirrande känslan som springer ur vetskapen att det snart är semester, oavsett hur jobbigt läsåret har varit och all trötthet till trots.

Jag rensar glatt 9 000 mejl i inkorgen. Bort med inbjudningar, nätverksträffar, EHT:er, föräldrars frågor och elevers förklaringar. Väck, väck, väck med utvärderingar, läromedel, restuppgifter. Allt fladdrar förbi och bort. Behövs inte längre eller får vila i ett moln någonstans. Känner mig nästan rebellisk när jag respektlöst förpassar korrespondensen till utmarkerna.

På läsårets sista APT fyller vi i ett stresstest på webben och rangordnar från ett till sex: Hur sover du om natten? Hur irriterad blir du på kollegan? Hur svårt har du att samla tankarna? Jag får så lågt resultat att jag knappt vågar säga det högt, åtminstone inte när chefen hör. Jag är nämligen inte ens i närheten av riskzonen för utmattningssyndrom.

Inte ens när bilen stendöd på parkeringen bryter jag ihop.

Visserligen har dagens lektioner utgått på grund av NP i engelska och jag har tänkt flera tankar i fred men en viss oro smyger sig på. Vad är det jag har missat? Kollegan förklarar det låga resultatet med avtrubbning, att stresstadiet redan är passerat och att hjärnan domnat bort. Så kan det förstås vara men jag trivs i mitt bedövade men småbubbliga tillstånd.

Inte ens när bilen står stendöd på parkeringen för att jag glömt lyset på hela dagen bryter jag ihop. Åtta språklärare och mattelärare av olika kön och i olika åldrar stirrar ner i motorhuven och försöker dra sig till minnes om den röda kabeln ska till plus eller till plåt eller om bilen exploderar då. Youtube ger inte heller någon ledning men till slut kommer en fordonslärare förbi och fixar biffen. Jag kramar om kollegan med kablarna och mitt bubblande junijag jublar över hjälpsamma jobbarkompisar.

Jag kan liksom inte dölja hur glad jag är över att det snart är sommarlov. När någon utomstående för saken på tal kontrar jag naturligtvis reflexmässigt med det vanliga mantrat om 45 timmars arbetsvecka och inarbetad semester men oss lärare emellan kan vi låta det sippra fram. Lyckan över lovet.

Tröttmössor och kravkavajer slängs in i garderoben och solbrillorna åker på. Nu ska min själ gå ut och glädja sig i denna ljuva sommartid. Jag tänker följa med.