”Hon bryter ihop!” Det är en av buskillarna som signalerar. Och han har nästan rätt. Det är sista lektionen på dagen och det är så högljutt och rörigt att blodet rusar i mina ådror. Jag sjunker ner på golvet, drar upp knäna mot bröstkorgen och sänker ned huvudet.

Det blir plötsligt dödstyst. Det är som att alla fattar allvaret. Nu klappar tanten samman. 

(Det gör hon inte. Tanten tar tillfället i akt och fortsätter lektionen).

Vår gemensamma arbetsmiljö

Jag tror att det ibland är svårt för kretipleti och gemene man att förstå intensiteten i en skoldag. Det är en stress som är inbyggd i systemet. Ja, det är själva förutsättningen för att det kraftigt nedbantade maskineriet ska kunna fungera hjälpligt utan alltför mycket hack och stopp.

Vi springer genom dagarna. Allihop.

Elevernas dagar spenderas ofta i klassrum som inte riktigt är anpassade för de stora klasserna. Eftersatta skolbyggnader med slitna lokaler och dålig ventilation är för många alladeles vanlig vardag. Det är brist på resurspersonal, brist på läromedel, brist på tid, brist på förståelse, brist på pengar, alltid brist på pengar. Det här är lärarnas och elevernas gemensamma arbetsmiljö. 

Vi knegar i motvind

Det är ett under att det trots allt händer så mycket fint i skolan varje dag. Att jobbet fortfarande känns så oerhört roligt och meningsfullt. Det är snudd på mirakulöst att svenska elevers kunskaper – trots jäkla allt – ligger på eller över OECD-genomsnittet i internationella kunskapsmätningar. Det är fantastiskt att Sverige kammade hem en bronsplats i den internationella ICCS-studien om elevers kunskaper om demokratifrågor. 

Jag kan inte låta bli att tänka att det sker på bekostnad av något annat. Vi sliter på, knegar i motvind, knogarna knyts så de vitnar i våra fickor. Både elever och lärare vadar i kvicksand för att komma framåt. 

Då hade skolvraket inte seglat framåt.

Och det kommer med ett pris. Många – de flesta av oss – håller ju ihop. Men samtidigt uppger var tredje elev i mellanstadiet och hälften av eleverna i högstadiet och gymnasiet att de känner skolstress varje dag eller flera gånger i veckan. Bris vittnar om att 60 procent av alla samtal om stress handlar om skolan. Över hälften av Sveriges lärare känner sig känslomässigt dränerade efter jobbet minst en dag i veckan. Vi har nästan 19 000 hemmasittare som inte klarar av att komma till skolan. 

Allt hänger ihop så klart. Vad hade hänt om inte så många svenska elever vore så otroligt duktiga på att bita sig i kinden? Tänk om Sveriges lärare hade slutat att bara köra på och istället stannat upp och känt efter? Då hade skolvraket inte seglat framåt, trots storm och sjögång.

Det är inte hållbart

”Sluta gnäll och byt jobb”, skrev en charmant herre till mig i kommentarsfältet en gång. Men det handlar inte om det. Jag trivs utomordentligt på min arbetsplats, jag älskar mitt jobb. Jag blir mest bedrövad över den gemensamma insatsen som krävs för att hålla skutan guppandes. Det är ju inte hållbart i längden.

• Fler krönikor av Maria Wiman hittar du här

LÄS MER:

Läraren Hanna grillar politikerna i fackets podd

Facket fick igenom krav på schemalagd planeringstid

Nytt verktyg hjälper lärare se arbetstiden: ”Enda sättet”