Gott nytt år! Jag kommer att få grått nytt hår. Det är ju för tusan valår!

Jag vet inte vad ni har gjort under er ledighet, säkert druckit glögg och sånt, men jag tog mod till mig och läste igenom våra riksdagspartiers valprogram. Ni skulle bara veta vilka vackra ord det finns om skolan. Det är storartat och bombastiskt! Man kan bli tårögd för mindre.

Dessutom tycks man vara rörande överens om ganska mycket, även över de mest kritiska partigränserna. Jag har lusläst och tyckt mig hitta något riktigt fina likheter:

• Lärarrollen ska bli starkare och vi ska få bättre arbetsvillkor. (Gött!)
• Det ska bli trygghet och studiero i skolan. (Nice!)
• Elever ska få tidigare insatser och rätt stöd. (Ljuv musik). 
• Stärkt elevhälsa. (Plötsligt händer det!)
• Likvärdig och rättvis skola. (Jo, man tackar ödmjukast.)
• Hög kvalitet i undervisningen. (Håhåhåå, fint ska det vara!)

Värre med logiken

Det lilla kruxet i kråksången är väl att partierna inte alls är särskilt överens om hur man ska åstadkomma allt detta underbara. Och vad värre är – den politiska logiken är ibland en helt annan än den som existerar i den vanliga rimliga världen.

Jag vet att det finns massor av politiker på riksdagsnivå och i kommunerna som drivs av ideologier, ett bättre samhälle och fred på jorden. Jag vet det. Men jag kan inte låta bli att, så här i nådens år 2026, också tänka tanken att den politiska debatten är besudlad av populism och en önskan om att vända kappan för att undvika piskande motvind. 

En annan agenda

I skoldebatten blir det stundtals fläng och koko. I de röstfiskande vindbyarna tycks man ibland driva en helt annan agenda än den vi golvnötare sysslar med, i vår alldeles vanliga vardag, i den karga verkligheten. Här är det inte alltid självklart att vetenskapens rön, den beprövade erfarenhetens starka ryggrad eller ungarnas bästa är i topp. Istället kanske man prioriterar att låta slagkraftig, bestämd och som att man sitter inne på alla svar.

Det kanske blir en krock.

Det är som att vi befinner oss i olika världar.

Jag tänker såhär. Vi på golvet harvar på och önskar oss extremt konkreta saker. Vi vill ha tid för varje virvelunge, mindre klasstorlekar, mer personal, ventilerade lokaler, raster och mindre administration. Samtidigt finns det tendenser i den politiska debatten att hitta kortsiktigt slagkraftiga lösningar, ibland som tagna helt ur luften, utan kommunikation med dem som faktiskt vet. Här talar man om skoluniform, no excuses, psykisk hälsa på schemat och akutskolor. Det är som att vi befinner oss i olika världar. 

Jag fattar att politikerna måste ta hänsyn till oändligt många parametrar. Men en sak som jag – ursäkta det burdusa språkbruket – ger blanka fan i är makthungern, riksdagsspärren och valfläsket. 

Så vill jag ha debatten

Jag vill bara ha förutsättningar att göra mitt jobb. Jag vill inte höra politiker tala om hårdare tag i skolan när forskningen säger tvärtom. Jag vill inte att mina gulltussar till elever förvandlas till ord på plakat. Jag vill ha en politisk debatt som präglas av lugn, värdighet och genuin vilja till långsiktigt positiva strategier.

Nu inleds alltså valåret 2026. Grått nytt hår, som sagt. 

• Fler krönikor av Maria Wiman hittar du här

LÄS MER:

Stor enkät: Partierna om lärarnas viktigaste frågor

22 heta valfrågor för skolan – så svarar partierna

Kornhall: Straff är en riktigt dålig idé som verktyg för lärare

HP Tran: Vi har gått vilse i debatten om ”bestraffningar”