Förra året hade jag nior. Att ha nior är alltid cirkus maximus. Det är gymnasieval, separationsångest, betygshets och hormon-bonanza. Och det är nationella prov.

 

I våras skulle de där proven vara digitala, kommer jag ihåg. Jag bjöds in till kurser för att lära mig plattformen. Jag läste på sociala medier om kollegor runtom i landet som redan hade deltagit i dessa utbildningar och det tycks ha varit rena rama stolleprovet redan då. Till slut blev det ju som det blev och mina skolledare fick kopiera sig blåsvettiga för att alla barn skulle ha pappersprov lagom till första provtillfället.

 

Stressen kring de nationella proven blev inte direkt mindre av att vi lärare hade noll koll, att alla försök liknade Titanics undergång och att informationen från myndigheterna var så jäkla klappkass. Jag minns att man var ganska matt redan då.

 

 

Nu upprepar sig historien igen. Efter ett litet smärre haveri i höstas där elever hade svårt att logga in i plattformen, lämna in proven och där det mesta var vajsing beslutar regeringen alltså att de digitala nationella proven stoppas ett antal år framåt. 

 

Är det någon som har ordning på något här? Haaallååå??

Ett antal år! Tjolahopp! Jag tänker på betygsutredningen som föreslår att de nationella proven ska ha en än mer central roll i bedömningen. Tanken är väl att detta nya betygssystem ska rullas ut om bara några år. Hur går allt ihop? Jag blir yr och vimmelkantig. Är det någon som har ordning på något här? Haaallååå??

 

På Ekot frågar en journalist Lotta Edholm om nästan en miljard kronor är kastade i sjön nu. Det tycker inte Lotta. Hon menar att det är bra att kunna använda sig av erfarenheterna. 

 

Jag tycker att det är bra att ta Valium och andas i påse.

 

• Fler krönikor av Maria Wiman hittar du här