Så hanterar specialpedagogen Agneta sina tre roller i skolan

Agneta Halvares Palmqvist rör sig vant mellan eleverna på fordonsprogrammet. Så har hon också arbetat på Liljaskolan i Vännäs i Västerbotten i 25 år. Först som språklärare och det senaste decenniet som special-pedagog.

Trots att det är hennes huvuduppdrag har hon inte släppt lärarjobbet helt.

– Nu på slutet har jag bara haft en eller två grupper som lärare, men det känns bra att ha en fot kvar i verksamheten, berättar Agneta Halvares Palmqvist.

Jobbet som specialpedagog innehåller kartläggningar av vilka elever som behöver stöd, handlingsplaner och en hel del möten. Det är samtal med elevhälsoteamet, BUP och föräldrar. Eftersom hon har förstaårselever blir det också många kontakter med deras tidigare skolor.

Då är det skönt att då och då bryta av med en vanlig lektion.

– Ibland blir specialpedagoguppdraget lite teoretiskt, att man talar om för en grupp lärare att det bara är att göra si eller så. När man själv är aktiv som lärare vet man att det inte är så enkelt alla gånger. Det är skönt att kunna växla mellan rollerna.

Faktum är att Agneta Halvares Palmqvist inte nöjer sig med att jobba både som specialpedagog och lärare, hon är även fackligt ombud. Hon menar att det fackliga uppdraget bidrar med många bra insikter på jobbet.

– Ibland på elevhälsomöten, när jag ser hur mycket tid och kraft lärare lägger på att hjälpa en elev framåt, kan jag känna att jag blir fackligt ombud en stund.

Som specialpedagog jobbar hon på organisationsnivå med att stötta de elever som behöver extra stöd. Agneta Halvares Palmqvist och hennes två kollegor på Liljaskolan kartlägger behoven och resonerar med lärarlag och ledning om hur man ska agera.

I centrum står alltid eleven.

– Vårt uppdrag är att alltid stå på elevens sida och fundera på vad skolan kan göra. Ofta får man en väldigt bra kontakt med ”sina” elever som specialpedagog. Jag är ju inte betygssättande och kan därför ha ett annat förhållningssätt när jag pratar med eleverna, säger hon.

Agneta Halvares Palmqvist arbetar med tre yrkesprogram: fordon, vård och omsorg samt hotell och turism. Det gör att utgångsläget är annorlunda jämfört med ett studieförberedande program.

– Vi har många elever som inte lyckats jättebra i grundskolan. De är i många fall, dock inte alla, kanske inte så intresserade av teoretiska studier.

Liljaskolan har länge jobbat med att anpassa undervisningen till eleverna och hitta vägar att motivera eleverna att till sig kunskaperna. Det handlar bland annat om att ha tydliga instruktioner och att uppgifterna inte är för långa och omfattande.

– Vi har haft yrkeselever länge och har hittat arbetssätt som fungerar. Många elever upplever att det funkar bättre i skolan när de kommer hit än det gjorde på högstadiet, säger Agneta Halvares Palmqvist.

Hon tycker att mycket har blivit bättre i synen på undervisning och elever de senaste decennierna.

– För 25–30 år sedan planerade man sin undervisning och genomförde den. Vi utgår mycket mer från elevens behov i dag. Anpassningarna som görs i grupperna sker mer automatiskt och gör att färre behöver extra stöd.

Trots det behöver ofta flera elever i varje grupp hjälp. Numera har ungdomarna ofta en utredd diagnos när de kommer till gymnasiet, vilket på sätt och vis underlättar insatserna.

– Tidigare var det ofta vi, tillsammans med föräldrarna, som initierade utredningar när det inte fungerade i skolan. Nu är det redan gjort. Diagnosen är inget färdigt formulär, men det ger en fingervisning om att här måste vi tänka till.

Att många elever har ett annat modersmål än svenska ställer extra krav på skolan. På vård- och omsorgsprogrammet är det mycket teori och många svåra ord som kan vara knepiga för den som inte har svenska som modersmål. Även på fordonsprogrammet finns många termer som är komplicerade.

– Lärarna på de programmen får jobba en hel del med ord- och begreppsförståelse, säger Agneta Halvares Palmqvist.

Den kanske största utmaningen i dag är frånvaron. Det är en av de frågor som Liljaskolan arbetar mycket med. Skolan driver ett projekt kallat ”Nollvisionen”, där man arbetar med tydliggörande pedagogik kombinerat med uppföljning av den problematiska frånvaron.

– Frånvaron kartläggs noga och vi har rutiner som vi följer. Tyvärr är det många som är borta i alla fall. Det är inte lätt att hjälpa någon som inte är på plats, säger Agneta Halvares Palmqvist.

I de fallen är uthållighet viktigt från skolans och specialpedagogens sida, menar hon.

– Man ser ganska snabbt om någon är i behov av någon sorts stöttning, men ibland kan det ta tid innan eleven tar emot hjälp.

Det svåraste med det här jobbet är att det är väldigt brett.

Agneta Halvares Palmqvist har arbetat som specialpedagog ett decennium. Även om vissa mönster upprepas är varje människa unik. Det finns inget facit och därför är det svårt att utvärdera insatserna.

– Det svåraste med det här jobbet är att det är väldigt brett. Det finns alltid något att ta tag i och det är svårt att veta om man gör rätt, det är omöjligt att mäta om det blir bra, säger hon och fortsätter:

– Det är minsann inte alla man jobbar med där det går bra. Det blir avhopp, det blir underkända betyg.

Motsatsen, när det går bra, det är den stora belöningen i jobbet som specialpedagog.

– Det roligaste är när en elev som haft det jobbigt i grundskolan, känt sig konstig där, säger att här är de som vilken elev som helst. Det är tillfredsställande att se elever växa och lyckas.