Rapport: Kommunerna får rektorer att bryta mot lagen

De senaste månaderna har Linnea Lindquist använt all vaken tid vid sidan om jobbet som biträdande rektor i Hammarkullen till att läsa igenom hundratals separata handlingar från landets 290 kommuner. Målsättningen har varit att skaffa sig en överblick över den svenska grundskolans finansiering, och att ta reda inte bara på siffrorna utan även på hur landets kommunpolitiker resonerar och motiverar sina beslut.

Resultatet presenteras i den nya rapporten ”Nyckeln till grundskolans finansiering”.

– Det är märkligt att vi i vårt välfärdsland inte kan skapa ett finansieringssystem till skolan som är transparent och går att följa upp. Jag har läst 580 separata handlingar för att kolla upp det här och jag tror att jag är den enda i Sverige som gjort det. Inte ens SKR orkar ju gå igenom allt detta, säger hon till Skolvärlden.

Slumpartade principer

Hon pekar på problem med skolans finansiering i flera nivåer av styrkedjan, från riksdagen och neråt. Summan av problemen kan sammanfattas med att skolan får för lite pengar till att börja med, och de pengar som ändå finns fördelas på olika sätt beroende på var i landet man tittar, stundtals enligt till synes slumpartade principer.

Redan före rapportens innehållsförteckning slår Linnea Lindquist fast att ”ingen elev i Sverige har en skolpeng som är knuten till individen, i stället genererar varje elev en skolpeng till sin huvudman, som fördelar resurser till sina skolenheter utifrån en intern resursfördelningsmodell.”

Varför är det viktigt för dig att göra den distinktionen direkt i inledningen?

– Det framförs ofta i debatten att elever har en skolpeng och att om man differentierar skolpengen så differentierar man elever. Men så är det inte, elever har inte har någon peng som de kan ”shoppa utbildning” för. Det är ju inte elevens peng, det är huvudmannens, säger hon.

Socioekonomiskt index

Enligt skollagen ska kommunerna fördela resurser utifrån elevernas behov. 57 procent av landets 290 kommuner använder enligt rapporten någon form av strukturersättning, där ett socioekonomiskt index används som mått på vilka enskilda skolenheter som har mer respektive mindre utmanande förutsättningar – såväl kommunala som fristående – vilket ligger till grund för fördelning av ersättningen.

Men hur stor del av de totala resurserna som fördelas på det här viset, och hur indexet räknas ut, skiljer sig kraftigt åt mellan kommunerna.

Linnea Lindquist räknar till 86 olika sätt att räkna fram skolornas socioekonomiska index ute i kommunerna. I kombination med att vissa kommuner fördelar mindre än 4 procent av resurserna medan andra fördelar 20 procent, och det faktum att resultaten av fördelningen sällan följs upp, leder det till stora skillnader mellan kommuner och försvårar samtidigt möjligheten att jämföra kommuner med varandra.