Anna skapar läslust – med hjälp av bilderböcker

När Svenska Akademien utsåg Årets svensklärare 2020 föll valet på Anna Månsson Nylund, svensklärare och förstelärare på Landmäreskolans lågstadium i Biskopsgården i Göteborg. Priset tilldelas lärare ”som genom sin gärning har stimulerat intresset hos unga människor för svenska språket och litteraturen”.

– Jag var riktigt på hugget när de ringde, eftersom jag väntade ett samtal om en trasig projektor. Jag visste inte ens om att jag var nominerad och blev verkligen överraskad när det var Svenska Akademien. Normalt sett har de prisutdelning på Bokmässan, men den var inställd och i stället fick vi en rundvandring i Svenska Akademiens lokaler. Det var bra mycket mer spännande för en litteraturintresserad som mig.

Anna Månsson Nylund är mer än det. Hon älskar böcker. Särskilt bilderböcker.

– Jag är en nörd, som ständigt sitter hemma och googlar upp nya bilderböcker som jag köper på egen hand. Men jag försöker lägga band på mig själv, det finns inte hur mycket plats som helst i mina hyllor.

Kanske blir det lite enklare nu när 30 000 kronor av akademiens prispengar går till inköp av böcker till skolans bibliotek. Förutom på hennes lektioner är det just där många av hennes elever tar del av litteratur.

– Eleverna är i princip uteslutande andraspråkselever, vilket innebär språkliga utmaningar. Men just bilderböcker har underlättat mycket. Jag visar att jag älskar bilderböckerna, vilket jag tror är viktigt att göra, säger Anna Månsson Nylund.

Centralt i hennes undervisning är förutom bilderböcker också det språkutvecklande förhållningssättet ”Teachers College Reading and Writing Project”, som hon tillskansat sig under hela tre stipendiefinansierade besök på Columbia University i New York.

– Dess långsiktiga mål är att alla elever ska tro på sin egen förmåga att bli goda läsare och skribenter, som med sin egen röst kan påverka samhället.

Hon är en stark företrädare av projektets idéer och sprider dessa på sin blogg, i föreläsningar och även i kurser med sina kollegor på Landmäreskolan.

– Det är väldigt ”spot on”, eller nästan nödvändigt, särskilt i arbetet med flerspråks- eller andraspråkselever, och handlar om att syssla med motsatsen till att lägga en lärobok i handen på en elev och säga ”läs”.

Det amerikanska konceptet innebär kort och gott att *få eleverna att tänka och resonera om det de läser, utifrån återkommande stödstrukturer och interaktion mellan elever och elever samt lärare och elever.

Läs- och skrivundervisningen sker enligt en workshopmodell med tre delar:

• Minilektion.
• Eget arbete.
• Återsamling.

Anna Månsson Nylund har till exempel noterat att hennes elever behöver träna på återberättande. Många har svårt att återberätta vad texten de läst handlar om. Därför har hon förberett en lektion enligt ovanstående koncept.

– Jag börjar med att visa eleverna vad de sedan själva ska göra. I det här fallet läser jag en kort text och sedan visar jag hur jag återberättar vad den handlar om, utefter ett antal nedskrivna stödord: titel, miljö, karaktärer, problem och lösning. I nästa steg är det elevernas tur att göra detsamma, och då återberätta för varsin ”läskompis”.

Jag kan – ärligt – visa att jag tycker om att läsa.

Hon har alltid en gräns för hur lång minilektionen får vara, tio minuter, så att den inte bär i väg. På så sätt blir ramarna tydliga för både henne och eleverna.

– I nästa steg får de sitta och läsa och skriva på egen hand, medan jag går runt och har små samtal med en elev i taget. Det kan betyda att jag ber eleven återberätta eller läsa för mig, i syfte att ta reda på om eleven behöver träna på något specifikt. Sedan dokumenterar jag samtalet. Förhoppningsvis hinner jag med alla 25 eleverna på en vecka.

I den tredje och avslutande delen ”återsamling” berättar eleverna för varandra hur det gick.

– Man kan diskutera vad god språkutvecklande undervisning innebär, men för mig innebär det bland annat interaktion, tydlighet och stödstrukturer, precis som Teachers College förordar. Jag märker att det får eleverna att bli intresserade av att läsa och skriva.

Intresset beror också på att hennes elever får ägna sig åt reflekterande högläsning varje morgon, menar hon.

– Det är det bästa jag vet. Jag försöker alltid öppna upp mitt huvud och modellera hur läsare tänker när de läser. Ibland stannar jag upp och låter eleverna själva prata om berättelsen, så att de lär sig att diskutera böcker. Jag lägger mycket tid på att låta eleverna läsa och skriva, kanske mer än vad timplanen tillåter. Men eleverna behöver det.

I september 2020 konstaterade Svenska förläggarföreningen att bokläsning är den fritidssysselsättning som minskar mest bland unga mellan 16 och 26 år. I en efterföljande debatt om hur vi ska få barn att lägga bort paddan till förmån för litteratur ställdes två lösningar mot varandra: tvång och lust. I en uppmärksammad text i Expressen skrev kulturskribenten Jens Liljestrand att vi måste ”tvinga ungen att läsa. Lås in skärmarna i en låda, alternativt släng dem. Sluta drömma om äppelkinder och tindrande ögon över Enid Blyton och Maria Gripe.”

Anna Månsson Nylund tillhör lag ”lust”.

– Visst skulle jag önska att alla föräldrar var förebilder, men det är inget jag kan styra över. Däremot kan jag lägga mycket tid på läsning i skolan. Jag kan – ärligt – visa att jag tycker om att läsa. Jag jobbar mycket med positiv förstärkning genom att berömma det som barnen klarar bra när de läser, till exempel att de läser med flyt eller inlevelse, något som brukar göra barnen förtjusta. Jag kan ägna mig åt högläsning, med ett upplägg som gör att alla vill bidra med tankar och reflektioner. Jag kan uppmuntra eleverna att prata om böckerna.

Hennes elever skyndar sig om morgnarna för att inte missa vad som händer därnäst i berättelsen. Ibland hittar hon dem utanför biblioteket på väg att låna en bok.

– Det är så härligt när en elev tycker om en bok som jag också tycker om, eller när någon ber om att få låna en bok jag har läst högt. Det är en känsla som aldrig mättas. Men det är klart att det är en sak att få i gång läsningen i låga åldrar. Konkurrensen blir större ju äldre barnen blir, när de får mobiltelefoner och ipadar.

I takt med den dalande läsningen blir också skrivförmågan bland unga vuxna allt sämre, enligt bland annat undersökningar av Novus från 2020, till den grad att det drabbar vidareutbildning och yrkesliv.

– Det är samma sak där, vi behöver ge det mycket tid i skolan. Papper och penna är så himla viktigt. Jag tror att det händer något betydelsefullt i kopplingen mellan hand och hjärna, som man måste träna på, vilket också en hel del forskning visar.

Eleverna på Landmäreskolan får mycket stöttning i form av ordsamlingar i samband med skrivuppgifter.

– Säg att de ska skriva om djur. Då samlar vi gemensamt ord utifrån olika kategorier. De kan till exempel ha tassar, näbbar och klor. De kan bo i hålor, lövhögar och hundkojor. För det här är inte självklart, särskilt inte för våra elever. Därefter tar vi fram startmeningar så att de kan komma i gång. För det är inte heller givet att de har med sig, eftersom många ännu inte talar i hela meningar. Vi märker att det sprider sig, att de börjar uttrycka sig mer fullständigt.