Vikingatiden blir levande med Halfdan

"Den där luktar inte så gott.”

– Nä. Men påsen var skön att ta på.

Eleverna i klass 4B i Själevadskolan, strax utanför Örnsköldsvik, skickar en liten mjuk, mörkbrun skinnpåse och en bit av ett svårdefinierat material mellan bänkarna. Tipset att lukta sprider sig snabbt mellan bänkraderna, och den ena efter den andra rynkar på näsan. När sakerna gått klassrummet runt får de veta att påsen är gjord av pungen från en bock och det andra är en bit av en svamp, närmare bestämt björkticka, kokt i aska.

Det är perfekt! I den åldern vill de fortfarande gärna spela med.

Mannen framför dem, som haft med sig påsen och svampen, ler åt de förskräckta minerna i salen.

– Vi vikingar slösar inte bort något av djuret.

Han är klädd i en ljusbrun tunika och vida svarta byxor. Det är femte fredagen i rad han är på besök i klassen och ingen av eleverna höjer längre på ögonbrynen över hans klädsel eller ovanliga namn, Halfdan. Annat var det första gången han besökte dem. Då berättade han att han lidit skeppsbrott under en resa från Miklagård, och då blivit förflyttad till vår tid av guden Loke, som inte kommer låta honom återvända till sin egen tid förrän han visat nutidens barn hur han levde här i Själevad för omkring tusen år sedan. Och barnen hakade på direkt, konstaterar deras klasslärare Robert Blanck Bergner.

– När Halfdan berättade att det är kvinnorna som rår över husen i vikingabyn och att de kan låsa ute sina män om det gör något dumt, fick han genast frågan om det hade hänt honom.

– Då svarade Halfdan att han hade fått bo ute hos grisarna en gång, säger han och ler, uppenbarligen nöjd med att ha tackat ja till erbjudandet från kulturskolan om en ”vikingaskola”.

För så är det. Halfdan, som i verkligheten heter Anders Nilsson, är teaterpedagog i Örnsköldsviks kulturskola. För ett antal år sedan gick han en universitetskurs i entreprenöriellt lärande. Den fick honom att fundera på vad han skulle kunna tillföra grundskolan utifrån kulturskolans uttalade ambition, att förankra sin verksamhet hos alla barn och ungdomar i kommunen och samtidigt erbjuda specialkompetens i estetiska uttrycksformer.

– Och det är ju lättare att flytta på oss lärare än på eleverna, så vi åker runt mycket.

Så skapade han, utifrån sin teaterpedagogkompetens i kombination med ett stort historieintresse, sin vikingaskola.

Ett av Anders Nilssons fritidsintressen är nämligen så kallat reennactment, historiskt återskapande, då historiskt intresserade människor utför olika aktiviteter kopplade till en historisk epok, som att rida, fäktas, sy. För hans del handlar det framför allt om den så kallade vikingatiden, det vill säga senare järnålder, och tidig medeltid fram till 1350.

– De hade så snygga kläder och grejor, säger han med ett smågenerat skratt och berättar att han därför redan hade några uppsättningar med plagg av vikingatidsstuk.

Då han dessutom läste läroplanen och förstod att det är i fyran man läser om vikingatiden var det bingo.

Det känns bra att ge utrymme för ­estetiska uttryck – vi vet ju att de ­stärker inlärningen. Så det här är inte bara kuriosa, utan faktiskt viktigt.

– Det är perfekt! I den åldern vill de fortfarande gärna spela med, man märker att de önskar att det är på riktigt, säger han och berättar att han fått stor inspiration av Dorothy Heathcotes idéer om ”lärare i roll”.

Sedan dess erbjuder han varje år sin vikingaskola till samtliga fyror i kommunen, samt till särskolan. I ett fylligt kompendium förklarar han att vikingaskolan ska ses som ett kreativt och upplevelsebaserat komplement till historieundervisningen och att den kan integreras med en rad ämnen: hem- och konsumentkunskap (baka tunnbröd och laga vikingamat), idrott och hälsa (vikingalekar), religion (mytologi), geografi (Miklagård, olika folkslag), svenska (skriva runor), slöjd (sy tunikor, tillverka ringbrynjor) och så vidare. Han ger också förslag på hur lärarna kan följa upp passen. Lärarna får själva välja bland de åtta olika lektionspass han föreslår.

När Halfdan besökte Själevad­skolan förra veckan fick klassen tillverka varsin liten oljelampa av lera. Nu är det dags att måla dem med vattenfärg.

Klassläraren Robert Blanck Bergner går runt och tittar och lyssnar.

– Det känns bra att ge utrymme för estetiska uttryck – vi vet ju att de stärker inlärningen. Så det här är inte bara kuriosa, utan faktiskt viktigt. Och i den vanliga historieundervisningen blir det ju inte så mycket om vardagslivet, säger han och berättar att han också tillverkat en oljelampa.

Anders Nilsson är mån om att de ordinarie lärarna är med på vikingalektionerna, eftersom de känner eleverna.

– En del av dem går också in i roll och det får de jättegärna!

Han konstaterar att många lärare fått aha-upplevelser av vikingalektionerna, i och med att de fått prova på saker på riktigt, som att tända eld med flinta och flintstål. Vilket det är dags för nu.

– Finns flinta här i Norrland, frågar Halfdan och visar sakerna.

– Nä, svarar klassen i kör.

– Hur får man då tag i det?

Jo, genom byteshandel, kommer de fram till. Och så får alla prova att få fyr på en bit björkticka med sten och stål innan det är dags för dagens sista moment: att gå ut på skolgården, fylla olja i lamporna och tända dem – fast den här gången använder Halfdan den fantastisk praktiska sak han upptäckt i vår tid: tändstickan.

Eleverna i klass 4B är entusiastiska över vikingaskolan. Flera av dem påpekar att det är roligt när det kommer någon utifrån, och att få lära sig att göra saker ”på riktigt”. Och även om de numera tycks se på Halfdan som en vuxen som iklätt sig en roll (”vad heter han på riktigt?”, frågar de mig) accepterar de det. Fast en flicka kon­staterar med förorättad ton: 

– Han ljuger. Hur kan en vuxen ljuga för barn?

Men hon får mothugg av en klasskompis:

– Ibland behövs fantasi i livet!